duktig i början av skolan, lite över medeln på gymnasiet, och med extra stor grad av introverthet, det komma inga ord i naturligt i tiotal år, närmast en mutist. Bilden jag fick, var att jag inte kunde något, och aldrig
hade någon chans, då de andra verkade så begåvade. Jag trodde alle var som mig, fast de kunde utrycka sig. Jag blev inte speglat i inåtvändheten.
Nu har jag förstått att jag har ett gott minne, och många
knaggar att hänga den på, då jag är intresserad av så mångt, och jag vet inte riktig vem jag är längre. Utan tak och golv, blir det lite för god utsikt uppåt och neråt. Det är abstrakt kunskap
och en verklighetsuppfattning jag har. Jag tror inte jag har så väldig bra fantasi? Jag hoppas jag landar i ovanligt vanlig, och inte märkvärdigt merkvärdig, för där finns det inget syre i princip.
Jag saknar praktisk
livserfarenhet, men är knappast den enda, våra hem är våra borgar i dag, det är lättare att säga nej, än att få ett nej. Livet får vi genom serier och film på dator och teven.
Det är ett
falskt liv, och vad gör ett nej, egentligen? Kanske vi kan lära att ta ett nej? Och vi tror när vi möter andra att de har fula motiv, eller att DEN orkar jag inte att möta. Hon är säkert för liberal, eller anarkist,
lönnmördare, sadist, pervers eller per vers, invaderande, för mycket eller för lite.
Det är bättre att vara isolerad än att riskera någonting. Väl, jag lever även lite så. För tänk om,
och oftast får jag nej när jag frågar folk, de tänker kanske att jag vill gifta mig med dem genast, eller förgifta dem med arsenik. Vi hör så många hemska berättelser på teven, och allt hörs livshotande
ut, gängkriminalitet och dödsskjutningar.
Sanningen är att vi alla ska dö en gång, och att många kommer att dö i ren tristesse.
Varför inte leva? En kan riskera livet då?
Varför
inte göra om Sergels torg til en arena, dansplatta, körsång, och inte enbart för rave och drogade folk, men en riktig mötesplats? Att en då mördas av terrorister? Det är en stor risiko i att leva, och en av de största
är att inte en gång ha försökt att leva.
Och att en måste få experimentera lite innan en underskriver kontrakten som om giftermål, eller andra typ av kontrakt direkt. En får kanske även lära besvikelse,
att inte få allt och alla en pekar på. Att lära att dansa vore roligt. Från att ville bli dansare, blev jag i stället inbunden och har inte dansat på decennier. Det finns många mötespunkter mellan folk, det kan
vara livssyn, humor, men även dans och musik, teater, så vaför inte levandegöra torgen. Det kan även vara i samtal eller annat som passar.
Åsikterna våra är nog inte så viktiga i längden, fast vi
verkar ha blivit låsta fast i dem. Och att en riskrerar allt med att lyssna på andras.