hämtning

är bara en bit av hela ångesten. Det är ingen abstrakt känsla, jag har varit och gått i naturen sedan jag varit liten. Jag känner natur ifrån natur och jag känner det som en känsla av fara, och känslan är kronisk. Det ser inte okej runt oss längre och en behöver inte vara begåvad för att känna det. Och en måsta vara blind eller förblindad för att inte märka der. Ångesten är nog den starkaste kraften för att agera. Ärlig jag har två döttrar som jag inte vill lämna i en sophög. Vår gemensamma hög. Det känns fruktansvärd.

Men sedan går jag runt i en yllestrumpa och försöker att se logisk matematisk ut och det funkar inte, för sedan jag är bara jag, så kan jag inte vara allting. Jag har sedan barndommen haft bara en stödfunktion i de relationer jag har haft, jag trodde det var jag till slut, men jag tog fel, jag kan aldrig göra den orätt emot mig själv och andra och repetera det igen, för jag behöver minst lika mycken stöd som jag ger. Det var inte konstig att just jag kom i obalans. Jag har varit på fel kurs just på det området, sedan barndommen, det blir för tungt i längden. Och då är skutan fördömt till att gå ner före eller senare. Tyvärr är jag lite för seg av mig till att fatta, innan det har gått väldig långt. Alla folk ansvarar för att ge varandra stöd, för vem vill vara en parasit? Varken på varandra eller på jorden.

Det är egentligen ingen hederstitel, det blir inte: mr president men mr parasit.

kan inte vara en kompisklubb, vi är för få som vill försaka något, det blir en hopplös kamp för alla vindsnurror och alla som vill snurra, i bland känns detta som kniven på strupen, tiden är i färd med att rinna bort, och det är bara att snurra på och blåsa allt en kan. Det skall lite extra förmågor att se snikande faror innan. Vi är för få än. Jag kever med kronisk panik för att vi förstör jorden ifrån alla håll, som vore vi bakterier eller bladlöss är gräshoppor, vi förstör allt på vår väg, och jag måste bara ha vänner som är stöd, annars förgår jag lätt för jag är väldig känslig på mitt sätt. Detta klarar jag inte att se på. Detta gör ont tvärs igenom själen. Jag har känt kronisk panik för detta i flera år, men jag vet inte hur vi får fart på folk som tror allt är bra, så länge de har det hyfsat, det är en tidgräns innan en inte klarar mera. Miljörörelsen har fastnat igen, har den inte?

för stackars Marx, det är ju jag som inte orkar att fördjupa mig och därför gör lättköpta skämt. Jag är inte så djup som jag trodde. Suck för det.