kan inte vara en kompisklubb, vi är för få som vill försaka något, det blir en hopplös kamp för alla vindsnurror och alla som vill snurra, i bland känns detta som kniven på strupen, tiden är i färd
med att rinna bort, och det är bara att snurra på och blåsa allt en kan. Det skall lite extra förmågor att se snikande faror innan. Vi är för få än. Jag kever med kronisk panik för att vi förstör
jorden ifrån alla håll, som vore vi bakterier eller bladlöss är gräshoppor, vi förstör allt på vår väg, och jag måste bara ha vänner som är stöd, annars förgår jag lätt
för jag är väldig känslig på mitt sätt. Detta klarar jag inte att se på. Detta gör ont tvärs igenom själen. Jag har känt kronisk panik för detta i flera år, men jag vet inte hur vi får
fart på folk som tror allt är bra, så länge de har det hyfsat, det är en tidgräns innan en inte klarar mera. Miljörörelsen har fastnat igen, har den inte?