är bara en bit av hela ångesten. Det är ingen abstrakt känsla, jag har varit och gått i naturen sedan jag varit liten. Jag känner natur ifrån natur och jag känner det som en känsla av fara, och känslan
är kronisk. Det ser inte okej runt oss längre och en behöver inte vara begåvad för att känna det. Och en måsta vara blind eller förblindad för att inte märka der. Ångesten är nog den starkaste
kraften för att agera. Ärlig jag har två döttrar som jag inte vill lämna i en sophög. Vår gemensamma hög. Det känns fruktansvärd.
Men sedan går jag runt i en yllestrumpa och försöker
att se logisk matematisk ut och det funkar inte, för sedan jag är bara jag, så kan jag inte vara allting. Jag har sedan barndommen haft bara en stödfunktion i de relationer jag har haft, jag trodde det var jag till slut, men jag tog fel,
jag kan aldrig göra den orätt emot mig själv och andra och repetera det igen, för jag behöver minst lika mycken stöd som jag ger. Det var inte konstig att just jag kom i obalans. Jag har varit på fel kurs just på det
området, sedan barndommen, det blir för tungt i längden. Och då är skutan fördömt till att gå ner före eller senare. Tyvärr är jag lite för seg av mig till att fatta, innan det har gått väldig
långt. Alla folk ansvarar för att ge varandra stöd, för vem vill vara en parasit? Varken på varandra eller på jorden.
Det är egentligen ingen hederstitel, det blir inte: mr president men mr parasit.