hämtning

elegant över eländet av en statbuget, vi kan inte ta alla sorger på förskott, varje dag har nog med sin egen plåga? Och det går inte att odla på eländen.

var inte förebilder som föräldrar. Längsamt växte jamställdhetsperspektivet inom mig, då jag inte tyckte den manliga delen av familjen tog hänsyn till min mors sjukdom, det var utan regel, ut på tur varje helg, och det vill säga hela dagen eller dagarna. Där valde jag att stå på min mors sida. Jag fick självklart jättestora problem, då det blev omöjlig att identifiera sig med någon av mina föräldrar, som vuxna. Med kusinen delade jag jämställdhetsideerna, och hon är i dag på toppen av karriären. Ungefär vid 10-årsåldern kom sur nedför, skogsdöd, och fisketomma vatten fram i media, och silent spring, och genast föll det sig naturlig att intressera sig, och där och då startade det som blev huvudintresset. Då jag pluggade på 80-talet, var målet självklart att bli miljövärldsminister. Jag har alltid varit väldig försiktig av mig, dålig på att ta före mig, och lite extremt hänsynsfullt. På något sätt blev det min bana. Jag har pluggat kemi och Magistergrad i biologi, men det blev långt fram och för långt fram  till att bli miljövärldsminister. Sedan jag var liten har jag tyckt om barn och då jag fick två döttrar, och flytte till Sverige tog det allt fokus i många år. Fast interesse för natur och miljö och samhällsfrågor var lika stort. Jag började läsa populärpsykologi, ja redan på 80-talet, men intresset blev allt större under åren. Ca 2005 började jag gradvis återvända till att försöka få ferdig någon utbildning. Jag fick verkligen börja i från grunden och måtte läsa svenska a och b för att överhuvudtaget bli tagen seriöst. Jag är gudmor till en fin flicka, och förste gången jag skrev något, var en sång till hennes konfirmation, och denna hobbyn fortsatte jag med. I svenska a och b, måtte vi lämna in skriftliga berättelser och jag fick ok på betyg på det. Men mera än så var det inte. Jag gick i utmattning 2013 då min moster dog, och jag fick ta vårdansvaret från början fast hon bodde i Oslo. Året efter dog min far, jag pluggade retorik, och hälsan min började riktig att skranta. Det blev för mycket för mig. Nød lærer naken kvinne å spinne, men jag har ingen idé nu om varför jag kom på att börja skriva en blogg. Det mesta en hittar på utspringer ifrån behov. Från barndommen har jag flera trauman, och de hakade på, då det blev allt för mycket på redan en utmattning sommaren och hösten 2017. Jag fattar inte riktig hur jag kunde skrive så mycket, och även lite udda och ilskna grejer på Facebook, det stämmer inte med min självbild alls. Tydligen bodde det lite mera i mig. Jag upplever mig fortfarande väldig hövlig försiktig vänlig och vanlig. Och jag diskuterar aldrig mina åsikter, då jag aldrig har gjort det, och det är mycket trams som kommer ur munen. Jag bör inte vara någon talesperson för någon grupp, orden kan komma ur lite hur som helst. Jag har respekt för folk, men ingen respekt för titlar. Jag har vuxit upp med den ena och den andra, med över i sin titel, och det blir löjlig att värdera dem som människor utifrån den.

Vad jag egentligen tycker om nobelpristagaren i ekonomi? Hur orkar han sitta mitt blant Nobelfisar och det är precis vad jag tycker, men det gör sig inte bra som utelåtande ifrån Divestera-rörelsen, eller hur?

storfamilj de första åren, det var en enorm förlust, då det försvann, i alla fall jag behövde ett större utbud av vuxna, och jag saknar fortfarande det att vi alla i storfamiljen gick tillsammans runt julgranen, och detta upphörde då jag var fyra, tror jag. Och alla de fina gamla julsångarna.

Sedan minns jag inga jular till jag får the Beatles Help, i julklapp då jag är 14, och en ny värld öppnar sig åt vest, Monroe, Kennedy, Osvald, angela davis, och jag börjar läsa allt jag kommer av böcker om kkk, svarta som hänger i träden, ensam sitter jag och läser det jag kommer över, och ännu en grym värld öppenbarar sig, jag har då lagt andra världskriget på hyllan, och alldeles själv försöker jag att smälta informationen jag inte kan dela med någon, hur förmedlar en det, jag är fortfarande yngre tonårig, det går inte att prata om rosa parker, om angela davis pratar franska för att komma in i affärer, det är extremt långsökt tema, och det berör bara inga, för det går inte att dra någon parallell till livet här och nu, James Dean, och det de i dag kallar populismen, men som skapar så mycken hopp, för så många. Det börjar att skorra lite, med att du kan bli allt du vill, det når hit och blir som ett mantra, om en kan nå dit en vill, då varför är så många fattiga? och historian börja upprepa sig och jag börjar vill flytta bort ifrån den gemena hop, jag orkar inte historian på ny, och jag vil inte förlora hoppet, hoppet om vadå, om att det är hoppfullt, och sedan kommer trumpen och tramsen och världen står fram som den nu är.

Skruttig överallt upplevas det som om, och bara inga vill höra på dem som pratar förnuft, sedan det inte är tidsriktig. Och det känns nästan lönlöst att säga något, då tonen har blivit en annan.