storfamilj de första åren, det var en enorm förlust, då det försvann, i alla fall jag behövde ett större utbud av vuxna, och jag saknar fortfarande det att vi alla i storfamiljen gick tillsammans runt julgranen,
och detta upphörde då jag var fyra, tror jag. Och alla de fina gamla julsångarna.
Sedan minns jag inga jular till jag får the Beatles Help, i julklapp då jag är 14, och en ny värld öppnar sig åt vest,
Monroe, Kennedy, Osvald, angela davis, och jag börjar läsa allt jag kommer av böcker om kkk, svarta som hänger i träden, ensam sitter jag och läser det jag kommer över, och ännu en grym värld öppenbarar sig,
jag har då lagt andra världskriget på hyllan, och alldeles själv försöker jag att smälta informationen jag inte kan dela med någon, hur förmedlar en det, jag är fortfarande yngre tonårig, det går
inte att prata om rosa parker, om angela davis pratar franska för att komma in i affärer, det är extremt långsökt tema, och det berör bara inga, för det går inte att dra någon parallell till livet här och
nu, James Dean, och det de i dag kallar populismen, men som skapar så mycken hopp, för så många. Det börjar att skorra lite, med att du kan bli allt du vill, det når hit och blir som ett mantra, om en kan nå dit en vill,
då varför är så många fattiga? och historian börja upprepa sig och jag börjar vill flytta bort ifrån den gemena hop, jag orkar inte historian på ny, och jag vil inte förlora hoppet, hoppet om vadå,
om att det är hoppfullt, och sedan kommer trumpen och tramsen och världen står fram som den nu är.
Skruttig överallt upplevas det som om, och bara inga vill höra på dem som pratar förnuft, sedan det inte är
tidsriktig. Och det känns nästan lönlöst att säga något, då tonen har blivit en annan.