hämtning

är om någon har slutat se på dig som någon människa.

När en inte längre ser värden i någon annan. 

Och inte förstår att det kan vara en själv och den väldig korta vägen ner och den tunna hinnan emellan. Avhumanisering kan bli storskalig om en inte har kunskapen i sig att alla har samma värden. Om personer i myndigheter vård och politik inte förstår att flyktningen, patienten, den arbetslösa, den gamla eller den unga, har varit, kommer att bli eller kan bli dem en vacker dag.

Politiska, religiösa och den allmäna inställningen till andra, kan vara rena avhumaniserande manifest. De har skapat lagar och regler där någon inte längre räknas som mänskliga. Det kan vara en inställning om att de inte bidrar ekonomisk, dvs konstrureade inställningar och kan ramma en med canser, som har glömt att betala sjukvårdsförsäkring. Barnen kan födas sjuka och behandlas som vore de inte människor. Den tunna hinnan emellan ser man inte med blotta ögat, man måste uppleva den tydligen. Avhumanisering kan göra en till en siffra eller till en utan siffer, eller en nolla. När jag har vandrat förbi de allar sjukaste i korridoren, så känner jag sympati. Det kunde ha varit jag. Och jag har varit barn och skall bli gammal. 

Det mänskliga har vi alla iboende och att vara deltagande i ett samhälle där någon räknas ut eller ur, är inget stort, det känns hemskt och jag blir lidande av det, då det är svårt tycker jag att blunda för att massor avräknas sin mänsklighet och att man utnyttjar deras svaghet till att skapa sig fördelar. Det gör mig personligen illa att se det hända i praktiken. 

Det hade far och jag gemensamt, han blev politisk deprimerad, det är för att man kan leva sig in i hur det kan vara, att inte längre räknas för att vara någon, och hela det potential de bär på, bara förkastas och tillintetgöras. Avhumanisering tar bort värdet både på dem som är deltagare i det, åt alla håll, både i politiken i myndigheter och vård och skola, och de som är deras väljare besökande patienterna och elever. Det kallas ofta system och att någonting har satts i system.

Det gäller att vara human nog till att försöka undvika att vara deltagare eller deltagande.

Och det gäller att försöka att vara på alerten, och att  skapa något alternativ och någonting bättre. Alltid.

skadetrång, skadefröjd, man klarar inte att se att det är en själv som står bara i en annan utgåva, En saknar identifikationsförmåga, och känner inte av att det är annat liknande liv som står mitt i mot, man klarar inte att jämföra sig med, greppa eller förstå att vi alla står ungefär jämsides, oavsett vad de har av yttre täcken, om en aldrig har vågat att se de olika schatteringar i sig själv, så kan en tro att de andra bär defekten eller att de borde göra det.

Skadelust, skadegöran och skadeverk, behovet för att tro att en gör någonting bättre med att skada, det blir en grav skada på egen person, för att det ofta är oreparerbart och det blir livslångt och en måste rättferdigöra det hela vägen, med ny skada för att bevara sin egen självbild.

En har skyldighet i att stoppa skadegörelse, för att den annars tillåts fortsätta, och en har flyttat gränsen i någon för vad som är tillåtet. Tillsamman lager vi samhällen, och den är inte bara maktbalans, sedan vi samverkar, så är vi del av balansen.

Passitivitet är även att inte se att någon eller några behöver en. Underlägsenhet och överlägsenhet är bilden av sig själv och de andra, som är spegling som bara kan vara en spegelbild. Och inte något mera. Det ger ingen annan bild än en redan har.

När en ser bilder från Syrien så kan man se skadegörelsens effekter. Men sällen ser en efter när det gäller andra. Är det vanlig med skadeglädje? Jag gillar grader och procenter, för då blir de till mått. Och då kan vi meta resultaten. Det är nog lättare att se det i krigszoner, för där gör en kort process med vapnet eller bomben.

Bardang säger det, så är både grannarna och hela kvarteret borta. För alltid.