skadetrång, skadefröjd, man klarar inte att se att det är en själv som står bara i en annan utgåva, En saknar identifikationsförmåga, och känner inte av att det är annat liknande liv som står
mitt i mot, man klarar inte att jämföra sig med, greppa eller förstå att vi alla står ungefär jämsides, oavsett vad de har av yttre täcken, om en aldrig har vågat att se de olika schatteringar i sig själv,
så kan en tro att de andra bär defekten eller att de borde göra det.
Skadelust, skadegöran och skadeverk, behovet för att tro att en gör någonting bättre med att skada, det blir en grav skada på egen person,
för att det ofta är oreparerbart och det blir livslångt och en måste rättferdigöra det hela vägen, med ny skada för att bevara sin egen självbild.
En har skyldighet i att stoppa skadegörelse, för
att den annars tillåts fortsätta, och en har flyttat gränsen i någon för vad som är tillåtet. Tillsamman lager vi samhällen, och den är inte bara maktbalans, sedan vi samverkar, så är vi del av balansen.
Passitivitet är även att inte se att någon eller några behöver en. Underlägsenhet och överlägsenhet är bilden av sig själv och de andra, som är spegling som bara kan vara en spegelbild. Och inte något
mera. Det ger ingen annan bild än en redan har.
När en ser bilder från Syrien så kan man se skadegörelsens effekter. Men sällen ser en efter när det gäller andra. Är det vanlig med skadeglädje? Jag
gillar grader och procenter, för då blir de till mått. Och då kan vi meta resultaten. Det är nog lättare att se det i krigszoner, för där gör en kort process med vapnet eller bomben.
Bardang säger
det, så är både grannarna och hela kvarteret borta. För alltid.