hämtning

alla på samma sträcket som vuxna, och sedan skall de konkurrera om allt, blir hej villt.

Om en blir ifrånsprunget och känd sig dumpad redan som barn, skapar det en annorlundahet som nog behöver annat än en fri konkurrens. Det är ett dåligt koncept, där alla blir förlorare för det blir bara ett ytligt samhälle. För väldig många har en annorlundahet, som kan bli en stor resurs. Det beror vilket utrymme folk får. Att konkurrera skapar bara förlorare för vi fölorar varandra. Det är alltid någon som sätter mallen för vad det ska konkurreras i, vi säger att jag bestämmer och jag vill att vi konkurrerar om vem som kan prata svorsk best, och sedan bestämmer jag alla reglar och regelverk. Den lagen införs från och med i morgon, och alla som inte kan enligt regelverket kommer antingen i asyl, i fängelse, eller de får aldrig en fot in i min arbetsmarknad, enligt paragraf 7.5.3c. Jag detta är mina paragrafer, men när jag får ordning på dem, så dömmas du efter dom. 

som inte känner empati för varandra, blir det inte bra, en viss mått av respekt och empati behövs. utan medkänsla och respekt blir famijen därefter, att slåss inom en liten kärnfamilj om den starkastes rätt? Då måste självklart någon förlora eller direkt bli utsatt. Om familjen skall konkurrera, så blir den yngsta den långsammare och fölorar. En familj som tävlar är långt utom skriptet, en familj skall egentligen driva med omhändertagande. Lite konkurrens i familjer finns alltid, men inte ska det jämnt vara som femmilen på skidor, och om du förlorar så är du bara en förlorare, och sedan så är det fritt fram.

primitiva reaktioner hos folk är hemska.

Utan att filtrera vad en känner och reagera på rena impulser, blir som rovdjursbeteenden, man är bara ute efter svagaste punkter, strupen hjärtat eller hjärnan, man gör allt för att göra illa, så träffsäkert som bara instinkten är. Man krigar i de närmaste relationer, och har tappat känslorna för omgivningens ålder kön och kvaliteer, det handlar bara om egna känslor och reaktioner och utan mogenhet, är de bara fruktansvärda eller kan bli det. Vi förnekar dessa primitiva reaktioner och beteenden hos folk, och vill inte förstå att detta är uppväxten till så många barn i fina och ofina familjer överallt på jorden. Vi förnekar och skuldbelägger, för att inte behöva bekanta sig med de mörkaste sidor, som var och varannan bär runt på. Och med att förneka det, låter man de mänskliga elefanterna eller vargarna ta hela ytan. Ja om man nu inte väljer att benämna det som försiggick. För barnen växer upp i det finns två roller, och bara inga av dem är annat än obekväma. Det lever så många barn i ruinera av en familj, och utanför väntar mobben, eller ett fördömande ifrån bas av förnekelsen. Ingen barn skall behöva känna sig fördömt redan i tidiga barnår. Men just där hade jag en förtur i det att familjen hade all materiell trygghet och alla böcker och utbildningar och så vidare och så vidare. Därmed fick jag en chans som är inte alla barn förunnat. Och föräldrar har inte alla roller, alla har ett ansvar i möten med barn. Och sviker alla, så kan man så klart lägga skulden på barnet i tillägg. Eller inte.

När en bildar nya relationer senare, så är det orimlig att satsa bara på en, men häller ett nätverk av vänner, familj och av djur intressen hobbys och så vidare, jag tror inte att lyckan finns i en person. Basen är många relationer, baserat på tillit. Jag tror nätverk är viktigast. Att satsa på ett kort? Ja men då blir man extremt sårbar. Och det blir ganska ointelligent om en behöver laga gamla skador. Man tror allt för mycket på de gamla sagor där. Men sagor är sagor. Och de skall nog bara vara lugnande i en värld som inte alltid är det på riktig. Om en möter andra så måste en även kunde ge något, att bara skulle ha och ha och ha, blir inte bra, och för att ha något eget, så baseras det på att en vågar att ha ett eget liv, med egna vänner, och hobbies och interessen osv. Men självklart? Nej vi tror alla att i en relation skall en få allt en saknar. Jag tror inte på den. Och den hörs inte så spännande ut den sagan längre, i mina öron.

En kan inte få allt från någon, en måste äga sitt eget jag.