hämtning

på Mariospelet, men n’te gånger kom jag i barndommen i situationer där det handlade om ren överlevnad, jag blev som en bakterie i vilostadiet, allt inställde sig på att bara överleva. Genom koking stekning och grillning. 

Utseende blev som en grå rullsten på en strand där vågorna genom miljarder år hade format stenarna alldeles runda lika och utan en enda kant. Ja lite precis som heltäckte kvinnor i en del länder. Det är svårt att känna identifikation med en gråsten, ja det är omöjligt. Fördelen är att en blir väldig lite ytlig, vem orkar ta selfie av en gråsten typ, och livet kommer inte utanifrån, det kommer innanifrån och ut. En skulle tro att gråstenar är fullständigt mainstreamade, men en skall aldrig skåda hunden på håren. Det som gallt var att inte visa en enda känsla, mening ide tanke eller alls någon ting på utsidan som kunde störa, det gallt att visa noll uttryck.

Om det här är överdrivet, jag tror inte det, men det känns inte som jag, jag kan ju inte se mig ifrån utsidan, och jag undviker speglar. Och det är omöjliga att komma ihåg känslorna, de kan ha varit riktig starka, det blir vad jag tänkte såg och hörde, samt musiken. Det är häller inte så unikt att vara en gråsten, tänk på alla gråstenar i världen.

Jag vägde 23 kilo då jag var 8 år, jag vet inte vad en skall väga i den åldern, det är det enda jag hittar av bevis på vem jag var, samt att jag var 123 centimeter lång i andra klass, dvs då jag var 8.

Kvinnor överallt i välden behandlas på det sättet, jag är inte nummer ett där häller. Och det kommer till att fortsätta om vissa vill ha obegränsade frihet. Den är alltid på någons villkor.

Som tur så jag har inte kontakt med den jag var då, det är faktisk omöjlig men beteendet är lite det samma, att alltid vara på väg ifrån och aldrig till någonting.

Jag har hamnat i Uppsala en timme försenad, en riktig månlandning, jag vet inget, inte vilken nivå, egentligen var jag är, det är tydligen ett zoo museum och fossilen har hittat hem, jag måste bara hitta mina löständer först, ärlig, föreläsaren är från hembygden, i släkt med den enda trevliga på gymnasiet, det är rätt så speisad. För mig som har växt upp i ett bur, precis som på zoo, size 30 cm x 20 cm x 100 cm och sedan ska försöka låtsas som jag förstår var jag är, hopplöst. Fy fabian, jag har säkert gjort bort mig redan. Det här är pinsamt, jag vet inte vilket nivå kursen är på, jag som hade tänkt att göra osynlig blixtkatriär. Det är milliarde gången jag har gjort bort mig på samma sätt och bara inga måste det. Jag är nära gråten, men det hotar mina löständer. Det finns en viss gräns.

Vrål jag vill ha ett eget helikopter till hemresan. Det här är inte coolt!.

Det hela måste bara vara ett skämt.