på Mariospelet, men n’te gånger kom jag i barndommen i situationer där det handlade om ren överlevnad, jag blev som en bakterie i vilostadiet, allt inställde sig på att bara överleva. Genom koking stekning
och grillning.
Utseende blev som en grå rullsten på en strand där vågorna genom miljarder år hade format stenarna alldeles runda lika och utan en enda kant. Ja lite precis som heltäckte kvinnor i en del länder.
Det är svårt att känna identifikation med en gråsten, ja det är omöjligt. Fördelen är att en blir väldig lite ytlig, vem orkar ta selfie av en gråsten typ, och livet kommer inte utanifrån, det kommer
innanifrån och ut. En skulle tro att gråstenar är fullständigt mainstreamade, men en skall aldrig skåda hunden på håren. Det som gallt var att inte visa en enda känsla, mening ide tanke eller alls någon ting
på utsidan som kunde störa, det gallt att visa noll uttryck.
Om det här är överdrivet, jag tror inte det, men det känns inte som jag, jag kan ju inte se mig ifrån utsidan, och jag undviker speglar. Och det är
omöjliga att komma ihåg känslorna, de kan ha varit riktig starka, det blir vad jag tänkte såg och hörde, samt musiken. Det är häller inte så unikt att vara en gråsten, tänk på alla gråstenar
i världen.
Jag vägde 23 kilo då jag var 8 år, jag vet inte vad en skall väga i den åldern, det är det enda jag hittar av bevis på vem jag var, samt att jag var 123 centimeter lång i andra klass, dvs
då jag var 8.
Kvinnor överallt i välden behandlas på det sättet, jag är inte nummer ett där häller. Och det kommer till att fortsätta om vissa vill ha obegränsade frihet. Den är alltid på
någons villkor.
Som tur så jag har inte kontakt med den jag var då, det är faktisk omöjlig men beteendet är lite det samma, att alltid vara på väg ifrån och aldrig till någonting.