hämtning

är att man tror att man kan säga allt utan att någon märker det.

Det är hemsk att förstå att folk tar åt sig det jag säger, som vore jag någon. Där börjar ett ansvar som jag inte vet om jag kan hantera, säga det så jag inte kränker ordentligt folk, och alla andra. Dryga kommenterar kan göra skillnad, men även på individuell nivå, där vi alla behöver varandra. Att kliva ifrån stadium inga till något innebär slutet på bajaseriet, och fram med porselinet. Jag vet inte, det är svåra frågor. Jag märker ju folks reaktioner efteråt, men efteråt var lite sent. Och vad var det egentlig för någon skillnad man egentligen vill utgöra, jag lever mitt emellan två, olika skillnader. Om jag stannar passiv, så hamnar jag som Melker i vattnet, när båten glider i väg. Pladask! Och blir bara dyngsur.

sedan jag började skriva på ett nät, måste jag skriva ungefär halvöppet för alla?

Ja det har också jag undrat på. Jag höll på att dog av min egen introverthet, jag kunde ha samlat på dagböcker i bokhyllan med damm på, som jag måtte dammsuga. Nu har jag börjat att säga mera, och en dag kan jag trycka på delete, kan jag inte det? Och sedan försvinner detta i lösa luften, gör det inte? Och sedan tycker jag inte mitt privatliv är särskilt spännande, lite som en gammal B-film, arkiverad på filmhistoriska institutet, garanterad dammfritt och förgängligt.

70 olika kommenterar på Facebook, det börjar känna meningslöst att säga något, en kan nog vara glad för att någon springer vidare med stafettpinnan. 

Jag försöker att hänga med i olika matriser och hänger som vanligt efter. Vad vill jag med mitt liv, hänga efter? Inte säga det högt, för att jag har just uttalat mig om EUs öppenhet, men jag kunne tänka att mygla hemlisar i ett slutet fora, och bara bestämma över det hela, och sedan blev det bara slut på alla dumheter, sedan jag säkert tror som så många, att just mitt samhälle ville bli alldeles perfekt. Som vanligt har jag lite att säga till om, och känner ett stort ansvar.

Jag har börjat sakna far, det var på tiden, det är strax fem år sedan han dog. Jag har samlat sorger på sorger, och alla reaktionssätt har kollapsat för decennier sedan. Det är som en kran som har rostat fullständig och det är fullständigt stopp.

I dag var det en gammal gubbe på bussen som påminde om far, men han hade termos. Det undvek min far, det var brasa och kaffekjelen, på norskan, och sedan skulle kaffen koka oavsett årstid. Mycket av den kulturen skulle jag ha haft tillbaka, detta som är, är utbytbart med det som var. Gamla sånger jag aldrig hittar borde vara en egen kategori, denna lärde jag av min favoritlärare Helge:

Det brinn et bål på tangen min og herifra kjem sangen min ein sein ...kvell, og skull æ fusk i melodien og kanskje bli i beit for rim så søng æ sangen lell, et trufast par fra gamle-dar, ska ha ei helsing før dæm drar, ein takk fra han som sett igjen og ganske enkelt bruke dæm te ved punnj kaffekjeln. Ein takk fer turan som vi for, i nye oppløyde ...spor der løypa våres låg..om skogen va eit eventyr av Kittelsen sin fabeldyr, ellj skårråsnøn låg blank som stein, så æ på tynnje nikkersbein ha trøbbel med å stå.

Den sjöng Otto Nielsen en gång i tiden. Jag får nog rikta en tack till min egen far, som drog familien ut i ur och skur, och därmed gav insikt i en, för de flesta alldeles obekant värld.

Jag är inte prototypen på en vildmarkshjälte, mera motsatt, men uppskattar hemskt mycket att ha fått deltagit i, idag, en sluten värld av vidder och vatten och vildmark.

I dag hem i vassknäppsparken, får jag visa tacksamhet för det jag fick.