hämtning

för alla häng-huvuden i stan som inte vad livet är, de tror att det är att shoppa, de bor i städer, men ser inte varandra, egentligen, det är ett läjligt sätt att leva på, shopping rör ju döda saker, det finns inget liv i den "snygga" tröjan, det börjar luta åt livets meningslöshet, att sitta i kö eller att gå i kö, en tapper utryckssätt och när tebanan är fullstoppad så är en lika rörlig som en ansjovis inneklämd i en trång burk, skilnaden mellan ansjovis och människan upphör, det ser lika ut, det stinkar lik-a och det är så okomförtabelt som att redan vara hermetiserad. Orkar folk verkligen det där livet, det är ju en typ av liv, men vore det inte bättre att leva?

Och jag förösker att röra på mig med riktning mot skogskyrkogården, där är det inte en själ? som glor på en, men då börjar livet i fria rörelser.

Grågås eller gäss och svanor står i åkrarna och betar, okej då jag sitter på pendelbanen eller buss och ser på dem. Det finns ju faktisk resor nära med. Fast man så stel av att sitta stelt, urörligt och glo på allt livet som passerar när en är passagerare.

älskar at resa, då övergår jag från mr.bean till napoleon bon aparte, jag ser bara inga andra längre, jag är längst framme i korståget, och gasar på det hela, då är jag inte nöjd innan jag är på toppen av ja t.ex eiffeltornet, eller vilken som helst topp, upp, upp och kolla utöver riket, som dock inte är mitt, som tur är. Jag simpelthen bara älskar det, ut och ut och ut och utsikt och vy och det ger en lyckokänsla, som driver en helt upp till toppen av Kreta och hela vägen ner igen till havsutsikten, ja det sista är lyx, jag vet det, och är inget självklart. Men jag simpelthen bara älskar det. Det går inte att sitta och mögla här, eller hur?