hämtning

jag kom ifrån, så var det den första sonen som hade störst värden oavsett, de var tre eller fyra systrar, med lite värden kanske, som inte var värde gården? och sedan kom min bror, och sedan är jag och min kusin jämgamla, några år efter, det var konkurrans säkert i början och jag kommer i håg den som något ovänlig och all tysthetskulturen och viskande och hårdheten och alla onödiga draman och att de gick ut ifrån att allting var lögnar, och att det fick MAN inte säga, hysj, varningar och påföljder? och akta sig och hålla med den främste i hierakin, och förljugande och inbillande och att INTE nämna skandaler, som halvsystern, det var ett regim som är omöjligt att tro att det är sant, och jag har inte tänkt tanken att de har låtit det fortsätta, så småligs kan inte folk vara. Jag kom i håg påståenden om att vita lögnar var lagliga, att de ville en skulle niga, äsj, hur kunna man försöka tvinga på någon in i ett rent förljugande?

Man kan aldrig straffa barn för sina egna saks skull, i så fall är det helt ofattbart och ovärdigt.

Jag har aldrig tänkt att det var omoralen som rådde, jag har satt dem högt.

Och att allt var oberoende av dem.

Var det inte?

Det är på tiden att ta dem ner,

ifrån sina höga häsar, jag har satt dem för högt och mig för lågt, vi kan inte mötas där.

Barnmördare får jag lust till att säga, har de ingen skam i livet och tror de att de bara kan ignorera skammen? Men bilden är aldrig så enkel, de var inte en person, de var alla olika.

till att förstå att min åsikter bröt med familjetraditioner?

Min far tog ställning som inte var populära, men det blev inte direkta konflikter, för att han sa inget om dem. Fars åsikter gick rakt hem hos mig, utan villkor. De var helt motsats av min mormors kultur, jag kommer i håg hur hemskt det var att de försökte att tvinga på en att säga ni, till dem de räknade som högrestående folk, det var löjligt i min värld, och sedan var jag frispråkig som barn, jag sa det rakt fram, just precis vad jag menade, jag fick inte stöd i det, det var motsatt, fast jag inte kommer i håg någon kommunikation, men avståndet har jag alltid känt, och jag vet att det fortfarande finns. Jag har aldrig klarat att tolka tystnad, men det är inte beundran som ligger där, ofta är det härskarestrategier, men det ville jag aldrig ha trott om dem, sedan jag har satt dem högt, trots allt. Och jag får problem om jag skall sänka dem på ett lägre nivå än jag har satt dem. Jag behöver dem och deras respekt, precis som jag upplever att jag har mött dem med.

Det är kanske så hårt att man inte accepterar avvik, fast det är liten tjej, med färgstarka åsikter?

Det är första gången jag tänker tanken, i så fall har det varit hemskt lågt, och hemskt fegt och brutalt.