till att förstå att min åsikter bröt med familjetraditioner?
Min far tog ställning som inte var populära, men det blev inte direkta konflikter, för att han sa inget om dem. Fars åsikter gick rakt hem
hos mig, utan villkor. De var helt motsats av min mormors kultur, jag kommer i håg hur hemskt det var att de försökte att tvinga på en att säga ni, till dem de räknade som högrestående folk, det var löjligt i
min värld, och sedan var jag frispråkig som barn, jag sa det rakt fram, just precis vad jag menade, jag fick inte stöd i det, det var motsatt, fast jag inte kommer i håg någon kommunikation, men avståndet har jag alltid känt,
och jag vet att det fortfarande finns. Jag har aldrig klarat att tolka tystnad, men det är inte beundran som ligger där, ofta är det härskarestrategier, men det ville jag aldrig ha trott om dem, sedan jag har satt dem högt, trots allt.
Och jag får problem om jag skall sänka dem på ett lägre nivå än jag har satt dem. Jag behöver dem och deras respekt, precis som jag upplever att jag har mött dem med.
Det är kanske så hårt
att man inte accepterar avvik, fast det är liten tjej, med färgstarka åsikter?
Det är första gången jag tänker tanken, i så fall har det varit hemskt lågt, och hemskt fegt och brutalt.