hämtning

benäms med ord det som är, det finns och hur det egentligen upplevas, hur blir det då?

Inge ting benämns med det rätta namn, med form färg och siffror, om allt som är, egentligen inte är? Förvirring, osäkerhet och tvivl. Och distans, ingen gemenskap och egen kartbok. Det går inte att orientera sig, om inte det inte finns referenser.

Nu hoppar jag, men apropå det nya, EU lagom i tiden, eller något liknande. Om det inte fins kartor, så kan man lura vem som helst. Vargen kommer in i värmen i sina fårkläder, men om det nu beror på, sedan vargen har blivit mera populära än fåren, ja så länge kartororna snurrar, så är det lätt att lura folk. Oärligheten får feste. Ärligheten är faktan, kunskap och vägledande, att snurra runt och runt och inte veta om solen är gul eller blå, som bakgrund är hemsk. Att jag vet? Nej egentligen inte, jag har tvivlat på allt jag tror på, men jag behöver mera än vissa andra, säkerhet på det, sedan den är min förankring, dvs säga kunskapen. Jag har inte haft den till människor, jag måste därför alltid kunde orientera mig själv, och sedan i andra omgång går det att lita på andra. Det är även en kombination av att vara överbeskyddad och utsatt samtidig. Jag var nog 15 då jag började köpa kläder som jag gillade. Ingen ting blir perfekt, inte någons barndom, men att lita på att det hela bär är viktig, för all framtida färd, är superviktig, jag tror ännu inte på att skutan bär. Och står alltid vakt och väntar. Det är båda slitsomt och olönsamt. Sedan vi är så många till att dela på de olika utmaningar. Och det är allt för lätt att dra fördelar av en som alltid står på sin vakt. Tråkig nog, och att använda det som resurs? ja visst, men inte riktig än. En måste känna att en väljer det frivilligt. Det är först en resurs när en väljer det själv. Och inte känner kniven på strupen. Ständigt närvarande. Då är det inte en själv som regulerar det hela, det hela handlar om att ens inre farosystem går igång, på maximalen. Agerande springer egentlig ut ifrån vad en bemestrar under reella faror. Det blir ett eget val. Och det kräver skicklighet. Och då kan det ge mera än vad det kostar. Jag önskar jag var där redan, men det är jag inte. För jag har fått för mycket av de olika faror på allt för kort tid. Det blev bara för mycket till sammans.

- ja jag har säkert flera - och den heter: jag är så rädd för att sova och att inte få sova på natten, och den göder sig själv, göda din inre ank-a funkar inte, och min logiska lösningsorienterade, hypotetisk deduktiva, sätt funkar inte alls på det, jag är rädd för natten och alla problem börjar där, jag slutar att sova, detta är nog så långt tillbaka att jag inte minns varför, självupptagenhet är som olja på brasan, alla problem är dess närande och jag är regelstyrd och har försökt uppfostrat mig hårt, säkert, det ger inga lycka egentligen, fast hon kan inbilla sig det och jag måste medge, jag har ingen lösning, jag har ingen aning på hur jag löser detta problemet. Jag har redan förläst mig på: hur-man-löser-alla-problem-i-världen och det blir aldrig tillräckligt, varken till det ena eller andra. Utan alla mina regler eller livsreglar är jag väl egentligen ganska lost. Det är faktisk så att när en är vuxen, så kommer det aldrig mera några och sjunger vaggvisor för en. Jag kan uppleva det som terror att sitta en hel dag och veta att man inte får sova nästa natten och den näst-nästa och.... att bara inga bryr sig om det. Vaggvisornas tid är absolut över, och det går inte att skruva den tiden tillbaka.

Kan man säga så kanske, det har funnits orimligt höga krav och ignorerande samtidig, det är så förödande kombination. För att den underminerar all ting.