i en rättsak, som är menad vara livet ut och där allt en säger eller betror sig kommer att användas mot en. En bär bevisbördan och hela ansvarsbördan, ens namn blir inte mera nämnd eller felsagt eller uttalad
fel för alltid. Om 75% av ens saker blir borta så är det ingen som vet, eller det betyder inget, ens privata dokument försvinner, foton ifrån ens hela liv är försvunna, breven är lästa innan man får dem
i handen, personen reser och är borta i fem veckor, på kort varsel, och det är mitt fel, sedan det blev nämnd för nie måndader sedan. Personen minns inte det man sa till den i går, fast den bekräftade det då.
Ens bekymmer är klagan och allting är kritik. Scenen är satt, och villkoren, huset man såg i går finns inte, på ens begravning kommer man inte till att känna igen sig, ens rykte vrids om till något negativt, en har
aldrig bidragit, bara förstörd, en har alltid gillat fel saker och velat något annat, ens motiv var att vara bättre än personen, och ens liv har varit i vägen, ens saker är inte ens saker, och förfalskningen blev äkta,
det är krig och aldrig fred och scenen är satt och så skall det vara till evig tid. Om en inte följer scenen så står en i vägen, ens band kapas, förbindelserna kapas, ens namn upphärde på kontrakten, ens
namn är smutisgt, ens bekymmer är gott åt en, och ens lidande och sorger förtjäner en. Rättsaken är satt men upphör aldrig, sedan det inte är ens egen regi. Ens dörr är inte ens dörr och ens nyckel
är inte ens nyckel, ens hus är inte ens hus, och ens hem är inte ens hem.
Och himlen är skuldigt blå.