hämtning

att flytta in i storstaden Stockholm 2016 var ett helt misslyckad projakt, och det var det, det myllrar av folk som en inte känner någon gemenskap med, men så var det nu inte riktig då jag flyttade in, men efter den stora jordbävningen hösten 2017, kunde jag lika gott ha bott på Mars.

Nejdå jag har inte slutat att gilla folk, men man gott säga att det hade varit långt bättre med 23000 än 2,3 millioner. Vad i all världen är det för en församling? där folk inte gör något än att ignorera varandra, ja det är faktisk hela konceptet, konstig nog. För varför vill folk ha så många runt sig om det hela går ut på att ignorera dem. Jag har ännu inte klurat ut lyckoreceptet med att bo i en mängd, när mängden verkar vara helt ointressant i de andra i mängden.

Men en skall inte klura på saker i en stad, en skall vara deltagare på något sätt.

tillbaka i cirkeln och AHTUtbildningen, för där föll polletterna ned.

Då jag läste jag böckerna om ångest och ångestmästring, att jag kunne dem redan alla och hade använd dem alla, men att en behövde också realitetsprova sina upplevelser.

Och först då förstod jag att jag hade vuxit upp, upp och ner, det fanns ingen berättelser av fast grund, och inget stöd under grunden, grunden var upp och nervänt, och bara inga hade sagt, ja utom mostern, att verkligheten hängde i lösa luften, och sedan skulle man orientera sig fra okänd position.

Det är mins åsikter som blev grunden, och utifrån dem kan jag orientera mig, för att jag saknade och saknar den elementära grunden av stöd. 

Eller har gjort det, för det har börjat att komma på stöd, sedan jag också senare har valt ostadig grund i min hjälplöshet av kunskap om vad som är fast mark eller inte, för min del.

Jag har saknat elementärt stöd genom livet, förutom vissa som faktisk har varit till hjälp.

För hur kan jag veta vad som står fast? om bara inga har berättat det.

Och jag får lära in det, innan jag väljer ny mark.

Det är alldeles för mycket som kan gå på tok här i livet. Alldeles för mycket på tok.

eller känslan av avskurenhet, är det värste tillståndet, och jag vet inte om det är ett tillstånd eller känslan av tillstånd, och om det är känslan som förstör, eller om det verkligen är ett tillstånd, och om det går att fortsätta något i ett tillstånd som detta, eller det bara är min känsla och jag kan försättas i tillståndet pga den gamla skadan. Det kommer inte att komma någon prins, och hämta en ur tornet i slottet, eller dra glaskupan, fylld med växthusgaser, av huvudet på en, sedan det är i sagorna de gör så, men där kom de också hundrade år efter. Sannorligen hör det hemma under personligen problem och kommer ungefär ifrån det århundrade då sagorna fortfarande var på riktig och Askungen blev fast vid spisen, och blev stucken av en förgiftad törna. Men sedan kom denna tiden, och då fanns inte sagorna mera, sedan ingen har tid med annat mers än att rädda en sjunken planet. Det är väl det nutidssagorna handlar om. Och det har självklart första prioritet. För det kommer inte att finnas några sagor kvar, om ingen finns kvar till att berätta dem.

För någon.