tillbaka i cirkeln och AHTUtbildningen, för där föll polletterna ned.
Då jag läste jag böckerna om ångest och ångestmästring, att jag kunne dem redan alla och hade använd dem alla, men att
en behövde också realitetsprova sina upplevelser.
Och först då förstod jag att jag hade vuxit upp, upp och ner, det fanns ingen berättelser av fast grund, och inget stöd under grunden, grunden var upp och nervänt,
och bara inga hade sagt, ja utom mostern, att verkligheten hängde i lösa luften, och sedan skulle man orientera sig fra okänd position.
Det är mins åsikter som blev grunden, och utifrån dem kan jag orientera mig, för
att jag saknade och saknar den elementära grunden av stöd.
Eller har gjort det, för det har börjat att komma på stöd, sedan jag också senare har valt ostadig grund i min hjälplöshet av kunskap om
vad som är fast mark eller inte, för min del.
Jag har saknat elementärt stöd genom livet, förutom vissa som faktisk har varit till hjälp.
För hur kan jag veta vad som står fast? om bara inga har berättat
det.
Och jag får lära in det, innan jag väljer ny mark.
Det är alldeles för mycket som kan gå på tok här i livet. Alldeles för mycket på tok.