eller känslan av avskurenhet, är det värste tillståndet, och jag vet inte om det är ett tillstånd eller känslan av tillstånd, och om det är känslan som förstör, eller om det verkligen är
ett tillstånd, och om det går att fortsätta något i ett tillstånd som detta, eller det bara är min känsla och jag kan försättas i tillståndet pga den gamla skadan. Det kommer inte att komma någon
prins, och hämta en ur tornet i slottet, eller dra glaskupan, fylld med växthusgaser, av huvudet på en, sedan det är i sagorna de gör så, men där kom de också hundrade år efter. Sannorligen hör det hemma
under personligen problem och kommer ungefär ifrån det århundrade då sagorna fortfarande var på riktig och Askungen blev fast vid spisen, och blev stucken av en förgiftad törna. Men sedan kom denna tiden, och då
fanns inte sagorna mera, sedan ingen har tid med annat mers än att rädda en sjunken planet. Det är väl det nutidssagorna handlar om. Och det har självklart första prioritet. För det kommer inte att finnas några sagor
kvar, om ingen finns kvar till att berätta dem.
För någon.