hämtning

Långsamt går det att koppla i hop de splittrade minnen, från tiden efter tiden som jag inte kommer i håg före. Det handlar om minnen som är ihopknytade, om ett bårhus bredvid ett sjukhus, om en källare, om en gata och en affär, om ett loft och om utstängning, om ett badkar och om ett hår som blir kortklippt, om ett barn som inte ville går till dagiset mera och om tyggummi, om skuldbeläggande, om rädsla, om att få ptsd, och om att inte riktig få chans till återhämtning, sedan snällheten inte fanns omkring. Det handlar om otryggheten. 

Det var inte okej, inte av dem och dem som har gjort det samma, men sedan är det ju i det mänskliga området, det är inte första gången i världshistorian, tyvärr händer detta omkring oss, och sedan tillhör det det osynliga, sedan man inte vill blanda sig in i andras liv. Man vill inte ta parti och ställer sig som Pilates eller Pilatus och tvättar sina händer. Det är häller inte lätt att gå in i andras sfär. Det handlar om förtid men också om nutid, det handlar också om minnesförlust, att tappa bort helheten, om att få det stirrande blicket som känntecknar detta, och det handlar om hur lång tid det hela kan ta. Det handlar också om turen att ha en grund innan detta hände, så ett referenserna finns inom en, annars var det kört. Men det handlar också om att låta någon gå sitt eget öde i möte, utan att ta det ansvar som skulle till. Det kunde ha gått hur som helst.

Det handlar om att kolla lite som alla barn som springer runt, men som en inte vet om springer jämt runt ensamma eller om det verkligen har ett ritkig hem.

Sedan det så handlar det om ett nytt trauma 4-5 år senare, igen om frånvaron av vuxet stöd och om åren efter då man sjönk som en sten, och föll bakåt i drömmarna sittande på en stol baklänges på ett berg, och på detta sättet in framtiden, utan någon grund under. Och utan att ha någon aning om hur det skulle landa. Det handlar också om stark fruktan för att bli stirrad på, lagt märke till, och om att försöka undvika männsikor och platsar.

Men sedan handlar om eget ansvar, om att inte röra sig in i rusmedel, om att läsa på och försöka att förstå, och uthärda, delvis år ut och år in, tills det långsamt skulle bli bättre.

Man har ju för stora förväntningar på omgivningen, för folk flest orkar inte på folk som har en skada, innan den har läkt. Det är mycket hårdare lagar än det sagorna berättar om, stiliga prinsar som kommer genom häcken, och prinsessor med dårelockar och skostorlek 35.

Kankse är sagorna till för att man skall orka att uthärda.

eller solidarisk?

Är inte det nästan det samma, men var blev ordet solidaritet av efter Gdansk, blev det dränkt på 90-talet som skamligt, då det gavs negativ valör. Men vad är egentligen solidarisk? Det är inte så lojalt som lojal, det är mera ett berepp för att stå med andras åsikter? Eller ställningstaganden. Och som ordet arbejdare, gömt bort sedan man inte riktig visste vad en skulle göra åt dem? Det blev en ny tid, där alla som hade arbete blev priviligerade, eller skulle känna det så? för att så många blev ställda utanför, som om att arbejda var att besöka den helaga kon. Självklart är det bra att arbeta, men inte att rama in det som det hela vore antingen eller.

Vanliga jobb kallade de nu enkla arbeten, det blev som koder som folk måtte passera för att kunde tjäna för brödet, och skamlagda blev dem som inte kunde passera koderna.

Arbejdare förena eder, blev som ett skämt, sedan ingen visste vem den andra var?

Det går ju inte då för en enklare arbete att längre identifiera sig med en arbetslös, och inte för den arbetande att identifiera sig med en i enklare arbeten, med aktivitetsstöd. Och inte för en med stöd, med en utan stöd, osv osv...