hämtning

lagret över mitt liv har löst upp sig lite, ger det även plats för lite bättre minnen, alla gångar mina föräldra tog imot oss med våfflor, ja min mors, och blåbär och jordgubbar, smultron, rundstycker, ja en typ av frallor, mörk sjoklad och sötmandel, läxhjälp, min mor hjälpte mig med engelskan som var mitt sämsta skolämne och det enda där jag 2014, på Komvux, Engelska 6, någonsinne har fått bättre betyg i muntlig än i skriftlig. Det är väl snart på tiden att släppa släpa runt det gamla och ta in mera av det andra, ja den dagen gränsen mot det funkar, om den någonsinne kommer till att göra det, speciellt det gränslösa mellan mig och allt det som var.

Jag har lite problem med att fatta att detta är något att läsa, jag har inte förandrat mig så väldig mycket, fortfarande är skämten på samma nivån, och något högre nivå klarar jag nog inte prestera. Det är kanske inte den bästa egen-reklamen, men jag kan ju inte hålla mera än jag lovar. Ovnaligt vanlig passar väldig gott, som gubbarna från min hemort, där de slår ett skämt och sedan skrattar de som en skratt-automat: Hå hå hå hå, och efteråt är de lite mera nöjda med livet. Något stort känner jag inte för att efterstreba, då jag aldrig har sätt något större i det. Självkart hade det varit bra att få en röst när det gäller den gröna politiken.

Man kan ju laga en historia av en vanlig gråsten, som Alf Prøysen gjorde med: Den gröna votten, eller vanten, och den får ett riktig spännade liv. Det kan ju vara spännande att sprita till det lite i blant, via orden, och sedan påverkar det folk, som Alf sina historiar gjorde med mig.

Men jag känner inte någon dragningskraft mot det, jag sitter mera att funderar över hur jag skall hitta en passande kurs i R och Rstudio. Detta är mera som mina gamla projekt, jag använder min fritid på detta, för då behöver jag inte sitta och ha det tråkigt.

Då jag såg filmen om A. Mozart en gång i tiden, tänkte jag, vilken ytlig natur, och sedan tappade jag intresset; men av och till, fast jag inte är någon Mozart, undrar jag på om jag själv har något större djup, i bland verkar det ganska grundligt det hela, för det gillar jag nog inte, det måste ju finnas några guldklompar där nere, tänker jag, men jag är nu inte så säker på det. Jag verkar ha lätt för vissa saker, som jag då alltid har tagit bara som en självklarhet. Tyst är inte alltid synonymt med djup. Men inte säga det till någon, det kan ju bli mitt politiska självmord. Eller fanklubbs-kön utanför dörren blir kanske kortare. Hyschhhhhhh!

Det finns en innebygd självklarhet i att vara någon, kommer inte till att bli gillad av alla, jag är inte SÅ rund häller. Och i bland kan jag bli riktig fyrkantig.

Men jättesnäll är jag, så att det kan smälta en riktig glass.

Det var väl en bra egen-reklam!

blommar i natt, jag ska se om jag får en bild här innan jag lägger mig.

Det är otorolig kraft i naturen, en livsvilja, som söker ljuset för att få blomma.

Ingen konst och inget mänskligt kan ersätta denna naturliga konsten.

Och vi behöver inte alls äga allt, fast det är ett behov hos vissa.

Livet är nog inte full balans, men om jag började odla att flera gillar det jag delar på facebook, kunde jag ända mitt liv där, då jag inte hade tid till att se på de andras. Man ger ju avkall på något i fall man böjar göra något annat. 

Livet är inte nog inte så spännande i sig själv, som jag trodde som barn, om en inte uppmärksammar det som händer och försöker göra mera utav det som är. Detta eviga kärlek-snacket och att det är meningen med livet, är det det? Övergår inte också till vardag, det är väl ingen kronisk höjdare?

Handlar det inte nästan bara om att få almanckan till att fungera, eller finns det människor som faktisk klarar att göra det till något mera med?

I så fall så har de nog hittat ett recept på ett bättre liv, troligtvis.

Och då kan man nog säkert hitta en ännu större mening med livet.