lagret över mitt liv har löst upp sig lite, ger det även plats för lite bättre minnen, alla gångar mina föräldra tog imot oss med våfflor, ja min mors, och blåbär och jordgubbar, smultron, rundstycker,
ja en typ av frallor, mörk sjoklad och sötmandel, läxhjälp, min mor hjälpte mig med engelskan som var mitt sämsta skolämne och det enda där jag 2014, på Komvux, Engelska 6, någonsinne har fått bättre
betyg i muntlig än i skriftlig. Det är väl snart på tiden att släppa släpa runt det gamla och ta in mera av det andra, ja den dagen gränsen mot det funkar, om den någonsinne kommer till att göra det, speciellt
det gränslösa mellan mig och allt det som var.
Jag har lite problem med att fatta att detta är något att läsa, jag har inte förandrat mig så väldig mycket, fortfarande är skämten på samma nivån,
och något högre nivå klarar jag nog inte prestera. Det är kanske inte den bästa egen-reklamen, men jag kan ju inte hålla mera än jag lovar. Ovnaligt vanlig passar väldig gott, som gubbarna från min hemort, där
de slår ett skämt och sedan skrattar de som en skratt-automat: Hå hå hå hå, och efteråt är de lite mera nöjda med livet. Något stort känner jag inte för att efterstreba, då jag aldrig
har sätt något större i det. Självkart hade det varit bra att få en röst när det gäller den gröna politiken.
Man kan ju laga en historia av en vanlig gråsten, som Alf Prøysen gjorde med: Den
gröna votten, eller vanten, och den får ett riktig spännade liv. Det kan ju vara spännande att sprita till det lite i blant, via orden, och sedan påverkar det folk, som Alf sina historiar gjorde med mig.
Men jag känner
inte någon dragningskraft mot det, jag sitter mera att funderar över hur jag skall hitta en passande kurs i R och Rstudio. Detta är mera som mina gamla projekt, jag använder min fritid på detta, för då behöver jag
inte sitta och ha det tråkigt.
Då jag såg filmen om A. Mozart en gång i tiden, tänkte jag, vilken ytlig natur, och sedan tappade jag intresset; men av och till, fast jag inte är någon Mozart, undrar jag på
om jag själv har något större djup, i bland verkar det ganska grundligt det hela, för det gillar jag nog inte, det måste ju finnas några guldklompar där nere, tänker jag, men jag är nu inte så säker
på det. Jag verkar ha lätt för vissa saker, som jag då alltid har tagit bara som en självklarhet. Tyst är inte alltid synonymt med djup. Men inte säga det till någon, det kan ju bli mitt politiska självmord.
Eller fanklubbs-kön utanför dörren blir kanske kortare. Hyschhhhhhh!
Det finns en innebygd självklarhet i att vara någon, kommer inte till att bli gillad av alla, jag är inte SÅ rund häller. Och i bland kan
jag bli riktig fyrkantig.
Men jättesnäll är jag, så att det kan smälta en riktig glass.
Det var väl en bra egen-reklam!