hämtning

mina förstärkade av miljö, klimat och natur-utrotningen.

Jag har aldrig varit en likgiltig person, det finns troligen inte i min person, och det förstärktes mycket under de senaste åren, hur skall man landa i en befolkning som verkar ha värre symptom än mig, som låter miljförstörningen pågå medan de äter sin biff til middag, går ut och fästar på kvällan, innan de flyger på jobbet nästa dag.

Kontrastarna är så extrema, att det går inte att landa i det udda befolkningens beteende. Roger Bydler i miljörörelsen är nog den mest kunniga samt balancerade person i hela miljörörelsen, jag kan i bland rivas med av känslor, men R. Bydlar kan man lite på. Då han sa att klockan var två i tolv för några veckor sedan, så var den nog det. Det är omöjlig att känna gemenskap men en likgiltig befolkning, det är omöjligt att landa i den. Vissa har tagit budkapet delvis, medan det krävs mycket mera. Det är omöjligt att se på.

Media, nu för tiden ser jag bara på teven, klarar ännu att ignorera det, nu har de landat på månen ett tag. Klockan är kanske en minut i tolv, och de tolv edsvorna männen i teven väljer att svika det enda säkra som finns på jorden. Nu vet vi alla i fortsätningen det. Den finns som kunskap och de kunna ha givit plats till de mest kunnniga i tevestudion för en seriös diskussion, panel: Thörbjörn, Roger, Helen och Pär/Per (det är dem jag har sätt skriva om frågorna) och sedan folk från omställningsörörelsen, samt biologer, det här handlar om en helthet, och ett helhetssyn som bara de som är kunniga kan diskutera, det är helt ointressant vad männsikor tycker, det är omöjlig att laga konflikter om kärnan, när det är livet som står på spel, och experterna finns i kulliserna.

Jag har tycker teven är pinsam, hur kan man ta betalat för att vara med på att sitta i en teater-framsällning, och förmedla det oväsentliga, där det gäller att inte benämna det som är? Det är löljligt grymt och egentligen ganska så ondsinnad, jag har börja krympa mig när jag ser på, som ett födelsedagskalas där man mobbar den som säger orden Nej, eller klimat eller massutrotning, ja nu för tiden är det djuren som går i millioner, det är den största utrotningstragedin i vår allas gemensamma histora, så långt tillbaka som vi äger den. Hot och vold i Sverige är mindre problem i denna sammnahanget. Det blir ondsinnad för att de äger informationen, det är ett aktivt val de gör med att låta klockan stå på ett i tolv, och passera tolv, utan att låta larmet gå.

Det är verkligen ett svek, och det blir jättesvårt att landa i något som är så extremt.

Det är omöjlig att förhålla sig till.

Scneriarna har gjort läkningen långt svårare.

Nu har vi en värmebölja på gång i Europa, vi får se hur långt de kan ignorera den, innan den kommer in i tevestudion. Det är ju ingen kamp i det, det är bara vårt allas nederlag, sedan ingen har något att vinna på att kämpa mot något i denna frågan. Att kämpa mot kunskap blir aldrig bra.

Det har reducerat livskavliteen min något enormt, sedan jag är både kunnig och inte finns likgiltig. Den har påverkat det i en grad som om det inte är någon mening i någon återhämtning.

Till vad?

Liksom. 

vi får vara glad för att människorna inte kan designa sina barn, bortsett från val av partner så klart. Barnen kanske såg ut som pudlar, kamphundar, eller en kombo. Eller som nallar eller kinesiska nakenhundar med udda frisyrar.

Vissa föräldrar har svårt med att acceptera barnet om det är väldig annorlunda än dem, och försöker ofta tvinga barnet i sin form, i stället för att föratå att barnet är sitt eget, och livsviktiga band mellan föräldrar och barn kan bli borta.

I blant om jag slumrar på soffan kommer det tillbaka det ifrån förut, jag har trauman också utanför själva familjen, men det centrala är ju hur den nära omgivningen hanterar det, varje trauma är som att få skjuten sönder sin självbild, det är en otrolig osynlig utplåning och på något sätt försvinner man, om ingen runt en tar tag i det. Den naturliga sömnen förstörs också, och jag har haft jättesvårt med en rita en tidslinja, det blir som att ropa i skogen efter svar. Det är förvånande att så få av de nära, familie slekt och vänner engagerade sig, men med åren så fattar en hur lite empati och engagemang som finns i världen, Det är bara att se på miljöproblemen, hur lågt engamangen mot utrotningen är, empatin som en längtar efter resten av sitt liv, är nog the missing link, och till slut får en inse att folk som räcker ut en hand är obefintliga här i välden, de sträcker den ut en liten bit om de orkar, det är alltså lättare att låta någon eller något gå under på nära håll. När det gäller detta så kan man alltså inte förvänta mera än det som finns, men hårt är det, jättehårt, och det får en till välja att sträcka sin hand lite längre själv, sedan en utstrakt hand kan vara hela skillnad på liv och död. 

Empatin är nog den faktor som människan har för lite av totalt, och när egoismen inte funkar längre som drivkraft, havarerar det hela, för att människan totalt inte har utväcklat empati nog till att rädda stumparna. Empati är ett svårt ord, är det medkänsla eller är det något mera?

Ja självklart är det viktig hur vi organiserar samhället, för när det blir för lite av något så är det även ett symptom på ett större fel.

Jag får poengtera igen att detta är inte min hobby, och det är tillstånd jag har inte varit i förut, i två år har jag fått brottas med gamla problem, sedan ett nytt, satte igång de gamla. Det handlar om en återhämtningstid, som också beror lite på omgivningen.

Det vill säga att alla problem är inte egenföretag.

små stora frågor.

Då jag skulle koka potatis hade kastrullen ett råsa spindelnätliknande mögelnät innuti, vad hade det varit i kastrullen, och är all mögel canserframkallande? är det lika illa som arsenik, jag har alltid varit rädd för mögel.

Det andra var att jag bärgade en humla ur spindelns nät på balkongen. Men hur långt får man inkräkta i naturens gång? Jag är ganska fundementalistisk, eller praktisk tänkande, har jag rätt i att göra något med naturens gång? Jag gjorde det för humlans skull och för att jag har förstått att vi behöver dem som pollinerar. Men annars gillar jag inte att ingripa i naturens ordning.

Jag tycker kanske också att folk har gått lite långt i att designa sina hundar, de ser inte ut som hundar längre, några är jättestora och några är jättesmå, några har designen nalle, och vissa verkar tycka udda hundar är grejen, varför inte bara en hund, om man nu vill ha sällskap? Flattryckade nosar och muskelkamphundar, nakenhundar med udda frisyrer? Ja något måste man ju använda sina liv åt, här vi bor inrutade i våra kaninbur. 

Friheten för tiden är att inte behöve äta grönsaker till maten, ja min personliga, det är ju inte förebildligt direkt.

Vi är snart i sluten av juli, och livet går sin gång, fast vi värkar göra väl mycket utav det, nu medan vi har ännu har pengarna och tiden i vår makt.