hämtning

Jag vuxte upp, som så många barn med färäldrar med t.ex akloholism också gör, där det är strängt förbjudet att uttala hur det verkligen är, en bor med de snart utrotade elefantarna i vardagsrummet, i sovrummet och i köket och även när vi är ute på tur, var elefanten med, och precis som med de snart utrotade i elefanterna, så får varken de eller att de härbärgar i familjens utrymmen benämnas.

En har fråntagits all kontroll över vad som händer på scenen och varför, det finns en vilja till att hålla det frågande barnet borta ifrån det som sker dag efter dag. Man känner av regimet dagligen, att det är förbjudet av att ens försöka påpeka bristarna, att det är regimets egen berättande om hur det är som gäller, som bara är stora övertramp.

Ja, ungefär som med våra alltför stora spår i naturen ungefär, blir allt du säger, gör, är, visar, känner och står för, bara totalt nertrampat, angripen och blockad, i den grad att man skulle tro att allt var bara var dött, men visst kan det blir helt nertrampat och torrt, men erfaringmässig har jag alltid återkommit, fast i en tillplattad utgåva.

Regimer där en måste ta bort sin egen person, kan aldrig ge den stora lyckokänslan, men även fördelar har man om man klarar sig, man vill inte ha likadanna regimer mera, en vill att det skall vara en häslosam miljö, där även de minsta såsom barnen, har en plats.

Och vidare så vill man inte alls ha regimer runt i världen, som tystar ner viktiga frågor, oilika sådanna regimer finns även innanför alla nationalgränser, och där livsviktiga saker som naturen och klimatet trängs bort av hänsyn till hänsynslösa människor.

Som barn såg hänsynslösheten i att försöka fråntå någon deras rätt till att leva, och alla som försvarade den rätten, blir iskalt bemött, dränkt och nertystade i dessa hänsynslöshetens regim. Nästan utplånad tillsammans med de snart utplånade elefanteran.

Konkulsionen är att folk snart kan supa och röka och ingorera barnen hejvillt, för nu finns inte de riktiga elfanterna mera snart på riktig.

nog blivit ganska extremt introvert av det livet vi levde, och fast jag javisst pratar, så är det aldrig om detta, eller djupare teman längre, det är mest trams som kommer ur munnen, man lär sig i uppväxten att det är farlig att utrycka det som verkligen är, eller vad en verkligen känner. De som verkligen känner mig, får inte höra om detta, de får ta del av ett evigt trams, sedan det blev så, att detta försökte tilldäckas i den grad, att det verkligen hamnade långt under alla ytor, fortfarande är det något jag alldeles inte vill äga, inte ha varit del av, eller någon historia jag ville sälja i någon affär med mitt namn på, jag hade tänkt att lämna det hela som en anonym blogg, kanske har jag för mycket av familjens bekräftelsesbehov ändå, för ett par stycken har nog läst det, som jag hade önskad skulle bli begraven för alltid. Nemligt den dumma familjehistorian. Jag tycker inte om tragedier. Jag har inte gillat eller läst böcker som har tragedier i sig, jag avskyr tragedier och operor och operettor om tragedier, dödmässor och annat lik-nande, som bara dränker en i en evig onödig tristesse.

Jag inbillar mig att om inte historian igen hade blivit aktuell i 2017, så skulle jag nu har klarat att dumpa hela historian, i ett dike. Eller dumpad den, som bortagna ettor och nollor, på nätet.

Så nu dumpar vi den dumma hsitorian snart, när det blir klart, och med svenks u i dum, i Sverige säger de fonteisk, deum, medan i Norge kan vi nu vi nu redan uttala orden rätt.

Se det: 1-0 till mig eller Norge över Sverige i landskampen.