nog blivit ganska extremt introvert av det livet vi levde, och fast jag javisst pratar, så är det aldrig om detta, eller djupare teman längre, det är mest trams som kommer ur munnen, man lär sig i uppväxten att det är
farlig att utrycka det som verkligen är, eller vad en verkligen känner. De som verkligen känner mig, får inte höra om detta, de får ta del av ett evigt trams, sedan det blev så, att detta försökte tilldäckas
i den grad, att det verkligen hamnade långt under alla ytor, fortfarande är det något jag alldeles inte vill äga, inte ha varit del av, eller någon historia jag ville sälja i någon affär med mitt namn på, jag
hade tänkt att lämna det hela som en anonym blogg, kanske har jag för mycket av familjens bekräftelsesbehov ändå, för ett par stycken har nog läst det, som jag hade önskad skulle bli begraven för alltid. Nemligt
den dumma familjehistorian. Jag tycker inte om tragedier. Jag har inte gillat eller läst böcker som har tragedier i sig, jag avskyr tragedier och operor och operettor om tragedier, dödmässor och annat lik-nande, som bara dränker en
i en evig onödig tristesse.
Jag inbillar mig att om inte historian igen hade blivit aktuell i 2017, så skulle jag nu har klarat att dumpa hela historian, i ett dike. Eller dumpad den, som bortagna ettor och nollor, på nätet.
Så nu dumpar vi den dumma hsitorian snart, när det blir klart, och med svenks u i dum, i Sverige säger de fonteisk, deum, medan i Norge kan vi nu vi nu redan uttala orden rätt.
Se det: 1-0 till mig eller Norge över Sverige
i landskampen.