Jag vuxte upp, som så många barn med färäldrar med t.ex akloholism också gör, där det är strängt förbjudet att uttala hur det verkligen är, en bor med de snart utrotade elefantarna i vardagsrummet,
i sovrummet och i köket och även när vi är ute på tur, var elefanten med, och precis som med de snart utrotade i elefanterna, så får varken de eller att de härbärgar i familjens utrymmen benämnas.
En
har fråntagits all kontroll över vad som händer på scenen och varför, det finns en vilja till att hålla det frågande barnet borta ifrån det som sker dag efter dag. Man känner av regimet dagligen, att det är
förbjudet av att ens försöka påpeka bristarna, att det är regimets egen berättande om hur det är som gäller, som bara är stora övertramp.
Ja, ungefär som med våra alltför stora spår
i naturen ungefär, blir allt du säger, gör, är, visar, känner och står för, bara totalt nertrampat, angripen och blockad, i den grad att man skulle tro att allt var bara var dött, men visst kan det blir helt nertrampat
och torrt, men erfaringmässig har jag alltid återkommit, fast i en tillplattad utgåva.
Regimer där en måste ta bort sin egen person, kan aldrig ge den stora lyckokänslan, men även fördelar har man om man klarar
sig, man vill inte ha likadanna regimer mera, en vill att det skall vara en häslosam miljö, där även de minsta såsom barnen, har en plats.
Och vidare så vill man inte alls ha regimer runt i världen, som tystar ner
viktiga frågor, oilika sådanna regimer finns även innanför alla nationalgränser, och där livsviktiga saker som naturen och klimatet trängs bort av hänsyn till hänsynslösa människor.
Som barn såg
hänsynslösheten i att försöka fråntå någon deras rätt till att leva, och alla som försvarade den rätten, blir iskalt bemött, dränkt och nertystade i dessa hänsynslöshetens regim. Nästan
utplånad tillsammans med de snart utplånade elefanteran.
Konkulsionen är att folk snart kan supa och röka och ingorera barnen hejvillt, för nu finns inte de riktiga elfanterna mera snart på riktig.