hej hej

blev ett traumaår, jag kände mig utsatt och reagerade med att koppla på de gamla trauman. Varför ska jag vara så lojal att jag inte säger det. Lojal för vem? Intrång, elakheter, ja så många som går att hitta på. Varör ska jag inte säga det. Lojal? Jag har snart ingen att vara lojal mot, självklart måste jag ha en viss loalitet till mig själv? Eller? Får man inte det? Jag har stått upp för alla som lider orätt, men inte mig själv? Konstigt att det känns så udda att göra det. Jag har verkligen varit utsatt som barn och senare i livet, men jag förtjänar inte lojalitet? Detta är filososfisk problem tydligen, då jag inte kan svaren på detta. Första halvåret f.o.m i höstas kom jag bara i håg de gamla trauman, jag förstod inte alls att jag hade påny blirivt utsatt.

Hela stället här är ett enda trauma, alla triggers bor här, och även innuti mitt hem. Det är knappast mitt, allt har någon varit och rotat i. Jag som är ganska hadlekraftig och inte har problem med sturktur i vardagen och att betala fakturor får inte till det här, allt börjar svirra runt inte bara i huvudet, men allitng. Inget fungerar här, jag får inte till att göra dagsplanerande och följa den, allt förflyttar sig till i huvudet, magen och i kroppen, och allting går runt och runt och runt, de äldsta truaman börjar öppenbara sig, och där upplever jag att ha varit nära döden, fast jag inte minns dirket vad som hände. BAra runt om kring händelsen eller händelserna. Det känns inte som någon höjdare, det känns som ett av de lägste punkt jag har varit på i mtt liv. och som det inte går att komma ur odjursgraven. Inte helt själv i alla fall.

De räknar med att just jag klarar allting själv och utan en klagan. De kanske inte räknar med det en gång, men orkar inte bry sig med allt som kan ta något av deras energi. Ja så verkar det vara från stället där jag befinner mig. Och jag imponeras, men inte av deras välvilje precis.

Men deras ovälvilja är simpelthen gränslös impronerande. Eller hur?

Jag gillar inte att klaga och därför hörs min klagan inte ut, eller hur gottfolken.

Så den måste jag bara sluta med, eller hur?

Inga orkar att höra på en klagmes. Så är det bara. Ganska enkelt. Och ganska brutalt.

Det ger dessutom snart ingen mening att jobba för klimatet, folk måste vilja ha en framtid, det är inte mig själv jag jobbar för, och vaför skall jag lägga ner arbete på något som de inte bryr sig om. Det börjar verka löjligare och löjligare och löjligast. De vill inte ha djur i farmtiden och ingen natur, och sedan blir det jag sträver jag för dessa, som inte vill ha det, och som säkert förstår att deras barn har någon framtid, men bryr sig noll. Och sedan ska jag sörva dem framtiden!

Snackar om får som får. Vill de nu inte ha det, så är det löjgligt att pracka framtiden på dem.

jag har inte titel, jag har inte mynidghet och jag sitter i ett hem, som är ribbad för vrädeprylar, men visst äger jag en liten del av hemmet. Komikken kom nog, för annars hade jag dött. Jag är dusmnäll som far, kan inte ge igen, och det går att länsa mig för allting tydligen. Jag är inte självhävdande, men har läst om härskare-strategier de senaste åren, och anvädar det när jag skämtar. Jag är lättlurad och står som ett får när jag blir lurad. Det här är inget för meritlistan. Så inte säga det vidare bara. För då kunde folk tro att jag var en dessförutan, som de sa på min mors hemort. JAg har några få vänner, då jag har antigen varit i första eller andra kärnfamiljen och lagd tiliten där. Jag har varit mutist, som är typisk för ptsd och kunde inte säga någornting då flera var samlade, jag har ett kronisk underskott på energi, och den lilla använder jag på ett speicellit sätt som gör att den aldrig blir mera. Jag äger komiken, men tycker inte den är rolig då. Jag får 157 mail för dagen i onödan, 2/3 från amerikansk poletik och 1/3 är jobbmail, av jobb som är helt orealistiska. Dvs jag hittar knappast mailen från dem som är viktiga. Jag får påninnelser från klimatriksdagen, men anar de hur stort nederlag det är att försöka värva interesserade till klimatrörelsen när folk jag känner inte ger någon respons på klimatframtiden, det är kanske dags att strunta, om det är bara jag som vill ha en framtid, så sitter jag ändå själv i den och varför skall jag engagera mig för någon, som alldeles inte har tänkt att göra det själv. För jag skall nu dö ändå och äger inte framitiden.

Det är jag tydligen som är nissen på lasset.

Jag har haft så lite i livet, och därför kom reaktionene på allt försvann i höstas som en bomerang, jag skulle bara önskad att de hade haft lite av min anständighet, för när allt jag hade försvann, så fanns inget kvar, och de hade tänkt tydligen att bara var ädskådare till den scenasen, mycket vill ha mera, och sedan de har allting, så har de ingen ting att offra.

Personligen tycker jag det hela den attityden verkar jätteläskig, och jag klarade inte att bemöta den. Eller psyket hade inen copy strategi för just denna erfarenheten, som jag hoppas inte jag behöver att möte igen någon gång.