blev ett traumaår, jag kände mig utsatt och reagerade med att koppla på de gamla trauman. Varför ska jag vara så lojal att jag inte säger det. Lojal för vem? Intrång, elakheter, ja så många som
går att hitta på. Varör ska jag inte säga det. Lojal? Jag har snart ingen att vara lojal mot, självklart måste jag ha en viss loalitet till mig själv? Eller? Får man inte det? Jag har stått upp för alla
som lider orätt, men inte mig själv? Konstigt att det känns så udda att göra det. Jag har verkligen varit utsatt som barn och senare i livet, men jag förtjänar inte lojalitet? Detta är filososfisk problem tydligen,
då jag inte kan svaren på detta. Första halvåret f.o.m i höstas kom jag bara i håg de gamla trauman, jag förstod inte alls att jag hade påny blirivt utsatt.
Hela stället här är ett enda trauma,
alla triggers bor här, och även innuti mitt hem. Det är knappast mitt, allt har någon varit och rotat i. Jag som är ganska hadlekraftig och inte har problem med sturktur i vardagen och att betala fakturor får inte till det här,
allt börjar svirra runt inte bara i huvudet, men allitng. Inget fungerar här, jag får inte till att göra dagsplanerande och följa den, allt förflyttar sig till i huvudet, magen och i kroppen, och allting går runt och runt
och runt, de äldsta truaman börjar öppenbara sig, och där upplever jag att ha varit nära döden, fast jag inte minns dirket vad som hände. BAra runt om kring händelsen eller händelserna. Det känns inte som någon
höjdare, det känns som ett av de lägste punkt jag har varit på i mtt liv. och som det inte går att komma ur odjursgraven. Inte helt själv i alla fall.
De räknar med att just jag klarar allting själv och utan
en klagan. De kanske inte räknar med det en gång, men orkar inte bry sig med allt som kan ta något av deras energi. Ja så verkar det vara från stället där jag befinner mig. Och jag imponeras, men inte av deras välvilje
precis.
Men deras ovälvilja är simpelthen gränslös impronerande. Eller hur?
Jag gillar inte att klaga och därför hörs min klagan inte ut, eller hur gottfolken.
Så den måste jag bara sluta
med, eller hur?
Inga orkar att höra på en klagmes. Så är det bara. Ganska enkelt. Och ganska brutalt.
Det ger dessutom snart ingen mening att jobba för klimatet, folk måste vilja ha en framtid, det är inte
mig själv jag jobbar för, och vaför skall jag lägga ner arbete på något som de inte bryr sig om. Det börjar verka löjligare och löjligare och löjligast. De vill inte ha djur i farmtiden och ingen natur, och
sedan blir det jag sträver jag för dessa, som inte vill ha det, och som säkert förstår att deras barn har någon framtid, men bryr sig noll. Och sedan ska jag sörva dem framtiden!
Snackar om får som får.
Vill de nu inte ha det, så är det löjgligt att pracka framtiden på dem.