hej hej

och det är som tullkoppen utan gräns. Alla normänn ungefär är tullkoppar, de dugar inte till annat. och jag är en av dem. Det blir nog mitt öde. På resan satt jag i en vanlig trist och grå kupe tillsmannas med Anna och Tjejen hela natten, medan alla sov glodde jag på dem som om vore de gorillor på zoo, det var fyra män och fyra kvinnor, inga hade någon relaltion med varandera, det var typisk mig, så udda att det var utom all förnuft. Jag gillar kvinnor som det är tag i, och säkert även män som det är tag i, jag har ju inte så extremt stor erfarenhet egentligen. Männen hade t-shirts och håriga armar, som gorillor, det är faktisk ganska stilig på män, kanske på damor med, det vet inte jag. Där satt jag och glodde på dem och ut av förnstret medan vi körde parallellt med soluppgången, blir det paralellet montro? och först i gävle hann den upp, då hann vi köra inte köra i från den mera, Tjejen satt alledles knäpp tyst som vanlig i sin smuggellåda, som en dam i Norge kallade den det. Och det var någonting vackert med själva resan, alla på väg till någonting, och kanske ingenting. Tullekoppen är ju lite annorlunda, det är inte vanlig att uppskatta sådär stunder, det blrukar att bli en klagan till SJ eller vilket bolag det nu var. Soluppgång i Gävle med fyra-fem män och fyra-fem kvinnor, utan någon relation annan att dela en natt på ett grått tåg sitttande och halvsnarka. Vackert är ordet, och det är väl så tullekoppen överlever, med att se det vackra i det ovackra, FAst soluppgangen var magisk, det var första natten utan regn och den första riktig mittsommarnatten. Vem ville inte ha varit en del av den? Väl jag blev det, och det kommer att lysa upp gråa regndagar vidare. 

Tullekoppen har fått en ny karriärväg och sedan finns det inga riktiga gränser för en riktig tullekopp. Eller hur, gottfolken?

svennarna vann fotbollskampen, hade vi och jag varit där så hade nog pipan fått ett annat ljud, dum och skrythalsarna står och lipar på teven, som om detta vore all världen. 

Ärlig jag törs ju inte gå på någon evenemang, jag är allt för försiktig av mig. Det är inte konstig att jag aldrig kommer, för jag törs inte komma häller när det kommer till kritan. Eller det är nu inte kritan som stoppar just mig. Jag är ganska enkelt för försiktig av mig.

Men jag har ett ansvar för att mig ur situationen, jag har döttrar och de skall ha en välfungerande mamma. Det är dags att strama upp sig  och komma vidare. Självömkan fungerar bara om en är aldeles själv och det är jag inte, jag har döttrar som behöver en förebild. Det här blir säkert något av det jobbigaste jag ha gjort, att bara hitta rätt så att jag fungerar maximalt. Självömkan var ett väldig dåligt alternativ. Jag trodde att jag kunde ta mig samman här, men tiden tickar vidare och berättar om att troligen gör jag inte det just precis här. 

Nej det funkar inte häller varför ska jag ta mig samman när ingen andra gör det, jag skulle långt häller varit på fisketur, än att sitta här i grillen. Nej ta sig samman får alla de andar göra. Det är ett föräldat recpet för en som alltid har tagit sig samman. Dessutom vann Sverige över en långt sämre fortbollsnation, så var det sagt.