är ljusgrönt

Min mor har blivit sjuk när jag kommer hela mitt liv, även mitt vuxna liv, nästan som i bilbeln, sjuk andra dagen och klev upp igen den tredja. Men då hade hon ungefär förgjord mig, det var inget kvar av mig. För henne var det ett sätt att få ur sin aggression? I alla fall trodde jag att hon ville mig till livs. Det var inget mysigt, kan en gott säga, och alldeles själv stod jag i detta. För hon hade även mycken makt i sig och ville att det hela skulle vara min skuld. Ja det kan vara för lätt att ge sig på barn, de tar ju inte igen. Svt förmdlar även aggression och skuldbeläggande, det har blivit som teven är en rättsak. De har hårda röster och dömmer förundan. Jag är för bekant med attityden. Och den är inget vidare. 

vad du gör, så är det fel. 

Det var min uppfostran. Oavsett om du gör allting rätt, så är det lika fel. Hur kan en då veta vad som är rätt och fel, det vet jag inte, men det är ungefär som att följa en vanlig karta, ungefär. Men om någon påstår hela barndommen att det är fel, så tvivlar en inte på kartan, men på sig själv och på dem samtidig. Om de som är närmast inte pekar rätt, så måste en välja varje gång. Det blir så slitsamt. Och när det straffas och hämnas för det en inte gjorde, så går det inte att orientra sig utifrån konsekvenser. Det är svårt att växa upp när en skiljer sig så mycket från sitt ursprung. Och nästan ingen ting rimmar. Skötsamhet är fel, hövlighet är fel. artighet är fel, hjälpsamhet är fel. Och hur har det sig att en då fortsätter med detta. Det är någonting som kallas personlighet. Det är mera ett öde, och sitter fast, oavsett. Det vill säga den var inte inlärd, den var jag. De tyckte jag var fel med andra ord.

äe motsatsen av hopp. 

Hela natten var bara en hel mardröm, var på resa med familjen, och allt jag sa och gjorde blev fullständig ignorert, fast jag försökte berga familjen. Drömmen måste ha varit hela natten och det fanns int ett gnutta hopp i den. Det var faktisk hopplöst. Vi har satt oss och generationen efter oss i ett tillstånd där vi måste känna på hopplösheten, och sedan föröka skapa hopp. Hemmaplanen känns lika viktig, utan att den fungerar känns det hopplöst. JAg tror jag befinner i båda känslor av hopplöshet, och sedan ska jag försöka göra skillnaden, vara förbild, bära hoppet och fixa grunden.

Det blir en repris av hopplösheten jag kände då jag växte upp. Jag behöver folk som vågar vara en skillnad. Utan dem blir mitt hopp borta med.