vad du gör, så är det fel.
Det var min uppfostran. Oavsett om du gör allting rätt, så är det lika fel. Hur kan en då veta vad som är rätt och fel, det vet jag inte, men det är ungefär
som att följa en vanlig karta, ungefär. Men om någon påstår hela barndommen att det är fel, så tvivlar en inte på kartan, men på sig själv och på dem samtidig. Om de som är närmast inte
pekar rätt, så måste en välja varje gång. Det blir så slitsamt. Och när det straffas och hämnas för det en inte gjorde, så går det inte att orientra sig utifrån konsekvenser. Det är svårt
att växa upp när en skiljer sig så mycket från sitt ursprung. Och nästan ingen ting rimmar. Skötsamhet är fel, hövlighet är fel. artighet är fel, hjälpsamhet är fel. Och hur har det sig att en då
fortsätter med detta. Det är någonting som kallas personlighet. Det är mera ett öde, och sitter fast, oavsett. Det vill säga den var inte inlärd, den var jag. De tyckte jag var fel med andra ord.