äe motsatsen av hopp.
Hela natten var bara en hel mardröm, var på resa med familjen, och allt jag sa och gjorde blev fullständig ignorert, fast jag försökte berga familjen. Drömmen måste ha varit
hela natten och det fanns int ett gnutta hopp i den. Det var faktisk hopplöst. Vi har satt oss och generationen efter oss i ett tillstånd där vi måste känna på hopplösheten, och sedan föröka skapa hopp. Hemmaplanen
känns lika viktig, utan att den fungerar känns det hopplöst. JAg tror jag befinner i båda känslor av hopplöshet, och sedan ska jag försöka göra skillnaden, vara förbild, bära hoppet och fixa grunden.
Det blir en repris av hopplösheten jag kände då jag växte upp. Jag behöver folk som vågar vara en skillnad. Utan dem blir mitt hopp borta med.