är ljusgrönt

då en får annat svar när en ropar, svaren ekar totalt annorlunda, och jag förstår att jag inte lever i mitten. Kan det vara så att där finns det jag är rädd för. Jag föddes i familjen allt eller inget. Därför får jag svaren inget eller allt. Under tiden det sista halva året, har jag fått möjligheten att se livet passera revy. Jag trodde jag förstod livet, och det jag såg var att jag är rädd för livet, och har inte förstått annat än det som det går att läsa sig till. Det är hemskt, då jag har levt ett halvt helt liv minst. Och det var som en bok jag aldrig har öppnat, jag som trodde jag kunde den utantill. Nu känner jag mig som en främmandekulturell inför livet, och jag tror inte jag tycker om känslan. Och det är nära till att dämningen brister. Efter det finns troligen ingen mera.

kallas tröstlösa träsket, var är den vita hesten eller hästen,? som tar mig långt bort från här, och plötslig är jag på farten i någon dramatik, hjältesagor, som jag nog har förläst mig på, bort bort bort, så långt som möjlig, bort i från de grymma likgiltiga folken som ser ut som de har tänkt att stanna för gott i träsket, de ser döda ut redan, livlösa som om livet verkligen bara är ett träsk. Från och till träsk, är livets oändliga cykel? JA inte cyckel, eller?

Men det är en av dessa dagar, som en önskar inte fanns.

Ner som en fell.

Nu är det dags att skriva mindre här. I bland blir det bara tull rätt och slätt. Och armen strejkar. Jag hoppas det snart bli lite grönt där ute, för hoppet är ljus grönt.