är ljusgrönt

jag är som person en som ger utan att jag får något tillbaka, självklart blir det väldig fel inom vissa familjer och i vissa miljö. Jag blev mistenkliggjort, för i min familj tog man och gav inget. Det är väl det som är jag, att jag naturlig ger. Om jag möter folk som tar, blir det ingen match, då  jag inte kunde spela, och inte visste inte när det var spel eller allvar. Att våga välja igen, med min tydligen dåliga dömmekraft. Nej det tror jag inte jag törs. Livet verkar vara lite som bingolotter. Och att skrapa fram noll kronor resten av mitt liv. Nej tack.

Då jag växte upp blev jag ignorerad, kanske det värsta der går att utsätta ett barn för, det är der de gör mot de som blir eller blev zombier. Sedan jag skilde mig så mycket från den övriga familj, tog de till det värsta medlen. Det är värre än våld som metod. De tog min trovärdighet och värdighet, och sedan det aldrig blev satt namn på, blev det en vana och jag blev blind för andras ignorerande. Historian upprepar sig, ja visst, och det är den som ignoreras som tar skada av det vidare. Då jag hörde Persbrandt på teven, hade nått botten då han vrålade in igenom skavlans dörr postlåda, så var det även då jag nådde botten av alla års ignorerande, i sommar. Det som var värst, var att personen som bor där inte var där, men var troligen utlösande orsak, till att jag krisade, totalt. Att ignoreras kan döda en. Och det gjorde nästan det. Därför vill jag häller inte vara någon marijonette inom miljörörelsen. Därför blir jag då och dä, rädd för att landa där. Historian upprepar sig, och sedan jag väljer folk som ignorera mig, gav jag upp i höst, och höll ungefär på att överge livet omedvetet. Har en inget är det inget mera att kämpa för.