är ljusgrönt

fel?

Jag är alldeles utslagen, jag har överpresterat som vanligen denna veckan och jag ände upp i slakthusets korridor, som vanligen. Något nytt under solen? Nej det stinker lite på slakthuset, men någon måste vara där med. Schtinken schtank geschtonken. Ordklövare ändar ofta där, sedan några tycker de äger dem alla. Jag genomgår min klassiska bearbetning, den brukar ända hyfsad fridsomligt. Alla verjar sitt, och det gör även jag. Om jag vill vidare måste jag tolerera att även andra tycker de har rätt eller rätten.

Oavsett vad jag tycker.

Jag blev imponerat av Sjöstedt, igen och igen rullar det runt i huvudet. Om alla vill vara bäst och mallen är geniet? Folk måste förstå att ingen ting fungerar utan en grund eller bas, det är igrunden hållbarheten byggs. Av de som offrar lite mera än de för. Det är de som skall belönas. De som då blir topp, gör ingen gagn i stort, de parasiterar på de som jobbar, eller som är arbetslösa. Det är otrolig mycken jobb som görs rent ideellt, utan tack, guldklockor och nobelprisar. Min tack går till dessa, som orkar hålla samhället i hop, trots alla parasiterna, med och utan huvuden. De kanske inte får sina huvuden på en dörr eller i ett fönster, men vad skall de där att göra? De som gör mycket gör det med hela sig, de är hela människor. Och de som får mycket vill ha bara mera och mera, och de som får det sista ordet, är inte de bästa, de brukar bara trumpa igenom sitt.

Vi kan bara se över Atlantern, där sitter det en som trampar igenom sitt, för att han tycker han förtjänar det.

Jag tillhör dem som gillar ta och känna på det jag ser på och läser, jag känner mig som dr strangelove när jag trycker in och ut världen på en glasplatta, iPaden eller liknande. Der är inget som kommer att vara in i framtiden. Kanske är det så alltid på höjden av en ära, det kan bara gå en väg och det ät utförsbacke. Det betyder sju magra år minst. Men vem har sagt att det blir döden, att överleva är alltid på naturens villkor. Det går att skydda sig ett tag, med murar och andra konstruktionen, men det är ett tag. Ingen gillar faktumet att ingenting vara för evigt. Det är först när vi ser vad vi förlorar att sorgen hopplösheten och sedan hoppet kommer. Det innebär en nyorientering mot ett annat liv, men vem har sagt att måste bli så mycket värre?

Det kan bli annorlunda bara.