är ljusgrönt

Kan jag inte vara lite mera avancerad då, nu är det kaxiga mig, och sedan den okaxiga. Och sedan övermod och missmod, sedan här och nu och sedan längtar jag bort, sedan lite illsken och sedan otroligt platta skämt, sedan har vi mister bean och sedan superhjälten, och sedan nervösitet som övergår när det känns tryggt igen, sedan iver som övergå i tråk och runt och runt, det är hej villt trågikt. Och sedan den överordentliga jag, och sedan flykten på vilda vägar, sedan ett desperat hopp som övergår i känslan av hopplsöshet. Och sedan en varig förnuft, en varaktig riktning på livet, standhaftighet, viljan, och sedan är alltid lika själv och känslan av övregivenhet när folk eller saker går rakt mot mig, för att jag är den jag är. Den sista biten får jag jobba på. Det är helt i onöden att känna sig så själv som jag gör.

Och by the way, så har jag aldrig tyckt om sentimentalitet, Brudefärd i hardanger, typ. Ja det är inte min stil. Dessutom är jag för kaxig, det finns egentligen inga sjel till att gå med nosen uppåt, när jag inte riktig har sko på benen. Det blir lite löjligt att vara så kaxig, att jag inte ser att jag har glömt att ta på skorna. Och folk slår knock out på mig, för att de gillar inte kaxighet. PÅ den andra sidan, så borde folk gilla läget, jag är ju bara den jag är alltid, med och utan nosen i vädret.

Förra gången var det mannen i rullstolen, i dag var kvinnan med rullatorn, ingen visade täcken på att hjälpe bortsett från ung tjej och jag, sedan gick det inte att låsa rullatorn, så jag fick stå och hålla den, medan paniken kom snikande. Sedan fick den yngre tjejen, eller ungdomen, och jag hjälpe henne av. Välfärdssamhället har försvunnit. Men sedan lämnade jag dem, men såg att den yngre tjejen följde med kvinnan, som var lite utvecklingstörd. Det finns hopp när yngre vågar ta rollen som tebanornas hjältar. Och några minuter tänkte jag att det finns hopp för framtiden, ca 1,9 minuter tänkte jag det, till verkligheten hann i kapp. Om jag säger att det är hopplöst? ja om det är bara en av 100 unga människor som agerar på ett mänsklig sätt. Då är det hopplöst.

att möta igen alla jag inte vill möta igen vid skärseldens port. Tanken på att flytta bort från galenskaparna kommer igen och igen. Bara att se på, så är jag deltagande. Att inte vara deltagare vore en stor lättnad. Jag hoppas jag når dit i tid.