Kan jag inte vara lite mera avancerad då, nu är det kaxiga mig, och sedan den okaxiga. Och sedan övermod och missmod, sedan här och nu och sedan längtar jag bort, sedan lite illsken och sedan otroligt platta skämt, sedan
har vi mister bean och sedan superhjälten, och sedan nervösitet som övergår när det känns tryggt igen, sedan iver som övergå i tråk och runt och runt, det är hej villt trågikt. Och sedan den överordentliga
jag, och sedan flykten på vilda vägar, sedan ett desperat hopp som övergår i känslan av hopplsöshet. Och sedan en varig förnuft, en varaktig riktning på livet, standhaftighet, viljan, och sedan är alltid lika
själv och känslan av övregivenhet när folk eller saker går rakt mot mig, för att jag är den jag är. Den sista biten får jag jobba på. Det är helt i onöden att känna sig så själv
som jag gör.
Och by the way, så har jag aldrig tyckt om sentimentalitet, Brudefärd i hardanger, typ. Ja det är inte min stil. Dessutom är jag för kaxig, det finns egentligen inga sjel till att gå med nosen uppåt,
när jag inte riktig har sko på benen. Det blir lite löjligt att vara så kaxig, att jag inte ser att jag har glömt att ta på skorna. Och folk slår knock out på mig, för att de gillar inte kaxighet. PÅ
den andra sidan, så borde folk gilla läget, jag är ju bara den jag är alltid, med och utan nosen i vädret.