poe

Nu är vi tillbaka den äldsta nerskrivna norska lyrikken, dei kvad av glädje när de hade svärdet igenom den slogs mot. Kvad av glädje? Ja visst det är en viss tradition att vidmakthålla. Vi låter just det ligga. Heimskringla, Njäls saga, Snorre Sturlason, (https://heimskringla.no/wiki/Norr%C3%B8n_skaldskap,_versemaal_o._a.)

det låter lite tungt, men lättheten är påtaglig i den enkla glädjen av att göra slut på någon. Det var innan vår morals tid, men den var på gång, det var därför de möttas på Tinget.

Ungefär runt 1000-talet någon gång var det.

Verse-fötter och rimm, vad kallas de, det börjar på bokstäven H ... och jag hittar inte tillbaka till det NU, men det måste jag göra innan jag går vidare. Annars har jag bara Inga Ting att komma med.

vi övergår till dryg, sedan jag har sagt eller hävdad att jag levt utanför komfortzon och är inte rädd för utmaningar, de är inte så mycket, jämförd med otryggheten, som kan bli kronisk hos vissa under vissa omständigheter. 

Nu skall vi testa hur långt självhävdande går åt mitt håll. Sedan på skolan fick vi ta det av ättesagor, litteratur i versfötter, med bokstav-rimm med Haku och Limerick. Vi drar detta in i min redan eminenta litteratur för efetertiden, och vi lägger ribban så högt att man måste ha en stav för att överhuvudtaget kunde se ribban.