hämtning

är det från farssidan den lite högkänsliga och abstrakta sidan finns, det är musiker, konstnärer, arkitekt och även teoretiker, nackdelen är att de är så introverta, flera karriärer har stannat upp på grund av det, de är urusla på att försvara sig, så var även far, och lever i en annan sfär.

Morsidan är mera bullriga och skrattar högljudda, men många av dem är snälla, som min moster och kanske båda mina mostrar. Gunvor som dog, var expert på platta skämt, och jag älskar henne och har försökt kopiera alla hennes dåliga skämt. De var så IQ-befriade, att man kunde av skratta sig till döds av dem.

Jag tyckte mycket om henne och hennes skämt.

Jag verkar tycka om folk och hjälper dem gärna, även sista tiden de lever, jag känner mig inte för viktig till det, och gillar vara nära folk, jag tycker inte det farlig, jag tycker mycket om folk utan fasad, när de är som ärligast, tycker jag mest om dem, då skapas de aller starkaste banden.

Det är lite hopplöst på något sätt, men är säkert personlighetsdrag. Det att inte gilla folks fasader, är som allt annat, en genetisk variant. Jag behöver nog inte folk som skall visa upp sig, där de bara är den de är, så visar de bara vem de är, och stort sätt är inte det farlig alls.

De aller flesta är inte farliga, inte jag häller, och det ser man best utan någon fasad på.

Den sista skavanken är att jag tycker mycket om att reta de jag gillar, men troligen är jag lättretlig, om någon ifrågasätter mina värden, blir jag röd i toppen, går upp till höga G, svettas och börjar dra fram svärd och sköld och fotformsko, ja just, jag är jättedålig på att bråka.

Det behövs hårdare nerver för att bråka i möten.

Det allra tråkigaste är, att jag inte är osnäll.

kan vara så mångt och kan överföras till saker som är sten döda, som pengar, det blir till manin och driver jorden runt och runt åt avgrundens håll. Begär är verkligen så mångt, det fins så många substituten, det är enklare att begära pengar, det känns som en konstant. Och tryggheten.

Alla mötas med sina privata fokus om det nu är begär eller klimatändringar och vill försöka få till möten, och i vissa fokus är man inte intresserad av möten eller att mötas.

I bland är det inget roligt att vara observatör, sedan det inte känns bra. Om alla möten handlar om sina egna behov som en vill trycka i någon annan, finns inget större, och det känns inget vidare, sedan det aldrig blir till verkliga möten, bara att hämta sitt.

Idealismen i möten är också hopplöst, kanske en inte passar i världen? är också en möjlighet.

Det är alldeles inte någon omöjlig möjlighet.