hämtning

ideologi och idioti ligger farligt nära. Och jag blir inte lättimponerad. Måste du trycka världen igenom en färgad tratt av ideologi, så risikerar det och de bli löjliga. Det finns gränser för vad en kan trycka igenom en tratt, som bara är ett hjälpmedel, eller vad en kan se igenom färgade glasögon. Om inte klarar självständigt att se världen, risikerar en att bli en narr eller en holdare för narr eller att hålla andra för narr. Naturen går inte igenom en tratt, det är löjlig att försöka. Jag imponeras inte av dessa, av deras arrogans eller påfågelfjädrar. Alla mänskliga skolor eller idéer vil komma til kort en dag oavsett. DET ÄR NÄMLIGEN INTE MÄNNISKAN SOM BESTÄMMER ÖVER NATUREN!

Och bränner eller dränks jorden så har en inte tiden till att kasta bort den på idioti!

I vissa lägen är det andra mycket större och naturen är det. Var nu en narr om du vill, men jag låter mig inte imponeras av just det. 

människans natur är så olika för att vi är anpassade till att klara olika typer av extrema situationer. Att leta efter starka och ranka är fint, men var går gränsen till okänslighet? 

Idealmänniskan hittar vi nog inte, men vi leter alla efter folk som vi kan tycka om. I det läget jorden befinner sig nu, kräves det mod och styrka, men jag tror även att det behövs känslighet eller även lite fin-känslighet. Elefanter kan inte ersättas av robotar!

Inte de andra utrotningshotade djuren eller växtligheten häller.

Naturen behöver återhämtningen.

mardrömmar. Jag vaknade komplett stel i kroppen av en fruktansvärd mardröm. Ptsd utlösas av en schock, det var förra året, och allt som en har varit med om utspelas på en nattlig scen och där har jag ingen regi. Och inget jag skulle haft sagt. Återhämtningen börjar i att sätta ord på det.

Jag är väldig dålig på att ta emot beröm, när jag läser gamla brev kan jag se att det rinner av som vatten på oljan. Att samla på sig skrotord, är att samla på sig skrot, och att sitta i en hög av uppsamlad skrot. Det är ju ingen höjdare att sitta på toppen av en hög av skrot.

Eller måste det vara så stor obalans i världen, att någon sitter på en hög av guld och någon längst uppe i soptippen? Som vi alla vet, verkar orättvisan ha en stark dragkraft på vissa folk. Om just de gynnas, så struntar de i att någon sitter kvar i soporna efter dem. Och just det är inte okå!