hämtning

skall man inte göra en jag-berättelse, då en låser fast sina egna utvecklingspotential i en möjlig fel berättelse. Så när jag landar mitt i soppan till kungen, medan nobelpristagaren har sitt högtidliga tacketal, så får inte jag säga: ursäkta kungen, men jag är en klant, då måste jag i stället säga, ursäkta kungen men nu känner jag mig som en riktig klant, eller ursäkta men just nu upplever jag mig som en klant, kungen, och jag känner att jag kom lite obeläljligt.

Ja den sista meningen blev på svorska. För det känner jag mig som. 

Och man kan även säga till kungen, detta tror eller tänker eller tycker jag, att känns som lite fel sätt att mötas på.

Eller vad tycker ni?

Klockan är två på natten, ja egentlig tre och pling pling vaknar jag och ligger som en uggla ett par timmar innan jag vet vad klockan är. Jag har ingen nattlampa. Pling pling pling säger det ungefär klockan två eller egentligen klockan tre på natten och det här är en ovana. På dagen är jag för trött till att närvara fullt och helt. Detta är ett arbeta som hjärnan och drömmar håller på med och det är när det blir för mycken aktivitet av drömmar som inte är behagliga, att det stör sömnen vidare. Jag har nog alltid haft en tendens till detta. Men just nu är det en ovana och en del av den tiden som jag har gått igenom. Hjärnan försöker på nattetid att lösa nuvarande problem, men den kopplar det till gamla problem. I bland blir det nästan som ett larm, och det är när den inte klarar att lösa de problem den står överför, just klockan två eller egentlige klockan tre på natten, enligt sommartiden. Hjärnan plingar inte enbart då, den börjar tjuta.