skall man inte göra en jag-berättelse, då en låser fast sina egna utvecklingspotential i en möjlig fel berättelse. Så när jag landar mitt i soppan till kungen, medan nobelpristagaren har sitt högtidliga
tacketal, så får inte jag säga: ursäkta kungen, men jag är en klant, då måste jag i stället säga, ursäkta kungen men nu känner jag mig som en riktig klant, eller ursäkta men just nu upplever jag
mig som en klant, kungen, och jag känner att jag kom lite obeläljligt.
Ja den sista meningen blev på svorska. För det känner jag mig som.
Och man kan även säga till kungen, detta tror eller tänker
eller tycker jag, att känns som lite fel sätt att mötas på.
Eller vad tycker ni?