Min far tog med oss till Mardöla, ett av de största och vackraste fossfall i Norge, innan den blev kraftvärk, den var majestätisk, men de borde förstått vilket trauma det är för ett barn, vilken prägling
det gjorde, och sedan nämnde ingen det mera, hur gammal var jag 11-12 kanske, något dog i en då. Man skall aldrig underskatta barnen, eller vissa barn, redan som 10-årig var jag ganska så medveten och hade tagit ställning
i de stora livsfrågor. Jag orkar det inte nära igen, den passiva motståndet, som alla bara körde över. Mina föräldrar har fotot med oss framför Mardöla, på grund av allt vatnet i luften, fick vi eller jag
lockigt hår. Att se på och inte kunde åtgärda det, var mera än man kunde hantera. Min far särskilt var så glad i naturen och vi var över allt i den. Yrkesvalet blev självklart för min del, men jag hade
inte räknat med att de i det kommande decennier skulle förstöra allting de rörde vid, bara för pengars skull. Till ALLT tog slut.
Jag borde ha flyttat till ödemarken i stället för att se på eländet.