hämtning

ägnendomstrången, slekten är full av den, och säkert världen, men jag hade inte fattad att den fanns, då jag lämnade och åkte ut i världen, så förstod jag ännu inte den eller igenkände den, snackar om dövstumblindhet, det fanns inte genetiska anlag till att fatta att den fanns, fast hela sfären var omgiven av den, och där matchar jag min fars dövstumhet, det går att gå blindabock i livet och inte förstå andra, sedan språket inte matchar, jag känner ännu inte mycket av den känslan, men den ser ni struntar i vad jag känner eller inte. Ägendomstrången är väl den som gör männsikan fast i beteenden som aldrig gör den fri, den är ofrihetens känsla, som gillar att binda fast allt runt sig med. Men se det hade jag ingen aning om, det skulle gå så längt att den vrålade till mig, innan jag stannade förvanåd upp, och tänkte, fy fabian, vad är detta för oväsen.

utan mening, men går inte att ha samvaro i en konkurrensutsatt famillj, det blev avundsjukdraman om han satt mera än fem minuter nära mig, det kan ha varit så från början, det ville inte ha blivit samvaro oavsett, det går inte att fatta hur stor makt ologiska känslor som avund kan ha, den kan ta livet av livet på jorden, så stark negativ kraft har den. Där är jag verkligen lika far, jag har så liten andel i känslan, att jag förstår inte en gång behovet av att äga den, det verkar totalt blåsad, det fullständig drama i undervärldenen, det är fullständig blåsad och malplacerad känsla som inte hör hemma bland mormala folk.

Ja det kommer jag alltid till att mena, den är fullständig waste, en borktasktad känsla, som borde spärras inne. Den behövs inte och de värsta draman om inget utspelas, helt waste och utan sammmanhang med någon ting i den verkliga världen. Fullständig off allting.

Men sedan skulle jag förstå att det finns många delägare i någonting jag aldrig har fattat att fanns. Man kan aldrig överse en kraft, som har så många delägare, och som slår med samma kraft, som den reagerar på det runt sig. Det skulle det ta långt längre tid att fatta.

Sedan jag inte var delägare av känslan.

far.

han sa som sagt inget, och när han sa något så lät det töntigt, han hade ju ingen träning.

Men kommer jag ihåg någon ting från barndommen så var det när vi passerade över Levangerbron och bensinstationen där vi alltid fyllde bensin, och han måtte ha irriterad sig grön över reklamen, för han gentog, att han ville super-extra-special, varje år sa han precis det samma, och inga föstod vad han menade, ju långsamt förstod jag någongång, han kverlurade med reklamen mannen, men lika fullt köpta deras benzin år efter år, och fortsatta att köra bilen, men detta var ju innan debattens tid. Det konstiga är att jag minns krystallklart varje gång han sa det, som det var de stora orden, men se det var ju inte, bara en repetition, över en irritation, han visade aldrig annars vad han tänkte. Dessutom blev han fort avbruten om han försökte säga något, han var så långsam, att inga orkade vänta till han var ferdig med början av meningen. Så var lagen ungefär. Sedan inga ville förstå vad han ville säga, så kanske det blev som det blev, eller så hade han inga åsikter inom familjen, om annat än benzinen och att han inte gillade veckotidningar, de var ju inte så intelektuella. Men jag känner igen mycket och förstod honom ändå, sedan jag också är ganska långsam, och ganska eftertänksam, eller belv det. Men om mallen inte var far, så blev det även svårt att identifiera sig med omallen, fast jag kanske var omallen, egentligen. Min far var flyktig som eteriska oljar, säkert sedan han gick runt och sa så lite, det satte mindre spår, han var inte den visa mannen, men jag har aldrig haft problem med att förstå vad han menade när han uttalde sig om något, det gav common scense, det var inte alls ologisk. inget av det han förmedlade har jag sett ner på, jag var överens med honom, så det var inget att bråka om. Egentligen tror jag inte han fattade familjelivet, han kanske tänkte logisk, men han fungerade ologisk i familjen, det var lite som om den inte angick honom. Som om han inte var delägare, och som om den skötte sig om han aldrig investerade i den. Det hade inte givit någon mening i att fråga homom, han ville ha satt de ljusblåa ögonen mot mig, utan att se något, han kunde så fruktansvärd mycket, men det hade inget utlopp, det är väl introvert, men även utan förmåga till att kunna samspela, han var vädlig snäll, men om det inte riktas, så blir det som luften, osynligt och inte greppbart och ljummet och omärkligt och nästan självisk, men visst hade det inte funnits någonting utan honom, han satt där medan stormarna rasade runt honom, som om han var limmad till stolen, tyst och orörligt som en väderhane och hum hum skrattade han för sig själv, åt skämten han aldrig sa högt, självklart hade jag velat haft det annorlunda, troligen hade samvaro ledd till identifikation och trygghet, sedan jag känner långt mera samhörighet med homon än någon annan i släkten. Men kanske var detta innan människor förstod att tjejer kan likna mera på sin pappa än på någon annan, allt följer inte i rak line son till far, men detta var förhistoriska tider, där sådant snack inte var något annat än konstiga idén. Seså tänker vi även idag om konstiga idéer.