far.
han sa som sagt inget, och när han sa något så lät det töntigt, han hade ju ingen träning.
Men kommer jag ihåg någon ting från barndommen så var det när vi passerade över
Levangerbron och bensinstationen där vi alltid fyllde bensin, och han måtte ha irriterad sig grön över reklamen, för han gentog, att han ville super-extra-special, varje år sa han precis det samma, och inga föstod vad han
menade, ju långsamt förstod jag någongång, han kverlurade med reklamen mannen, men lika fullt köpta deras benzin år efter år, och fortsatta att köra bilen, men detta var ju innan debattens tid. Det konstiga är
att jag minns krystallklart varje gång han sa det, som det var de stora orden, men se det var ju inte, bara en repetition, över en irritation, han visade aldrig annars vad han tänkte. Dessutom blev han fort avbruten om han försökte
säga något, han var så långsam, att inga orkade vänta till han var ferdig med början av meningen. Så var lagen ungefär. Sedan inga ville förstå vad han ville säga, så kanske det blev som det
blev, eller så hade han inga åsikter inom familjen, om annat än benzinen och att han inte gillade veckotidningar, de var ju inte så intelektuella. Men jag känner igen mycket och förstod honom ändå, sedan jag också
är ganska långsam, och ganska eftertänksam, eller belv det. Men om mallen inte var far, så blev det även svårt att identifiera sig med omallen, fast jag kanske var omallen, egentligen. Min far var flyktig som eteriska oljar,
säkert sedan han gick runt och sa så lite, det satte mindre spår, han var inte den visa mannen, men jag har aldrig haft problem med att förstå vad han menade när han uttalde sig om något, det gav common scense, det var
inte alls ologisk. inget av det han förmedlade har jag sett ner på, jag var överens med honom, så det var inget att bråka om. Egentligen tror jag inte han fattade familjelivet, han kanske tänkte logisk, men han fungerade ologisk
i familjen, det var lite som om den inte angick honom. Som om han inte var delägare, och som om den skötte sig om han aldrig investerade i den. Det hade inte givit någon mening i att fråga homom, han ville ha satt de ljusblåa ögonen
mot mig, utan att se något, han kunde så fruktansvärd mycket, men det hade inget utlopp, det är väl introvert, men även utan förmåga till att kunna samspela, han var vädlig snäll, men om det inte riktas,
så blir det som luften, osynligt och inte greppbart och ljummet och omärkligt och nästan självisk, men visst hade det inte funnits någonting utan honom, han satt där medan stormarna rasade runt honom, som om han var limmad till
stolen, tyst och orörligt som en väderhane och hum hum skrattade han för sig själv, åt skämten han aldrig sa högt, självklart hade jag velat haft det annorlunda, troligen hade samvaro ledd till identifikation och trygghet,
sedan jag känner långt mera samhörighet med homon än någon annan i släkten. Men kanske var detta innan människor förstod att tjejer kan likna mera på sin pappa än på någon annan, allt följer
inte i rak line son till far, men detta var förhistoriska tider, där sådant snack inte var något annat än konstiga idén. Seså tänker vi även idag om konstiga idéer.