hämtning

är avund eller avsky, men går det att känna skillnade på känslorna, ogillande är uttrycket, och våld är medlet för att stoppa det man bestämmer är avvik. Det var inte meningen att det skulle vara lätt att vara människa, vi brottas mellan eller i skottlinjen för de olika känslorna. I människonaturen kan det liga önskan om att utplåna det man inte förstår eller det man inte vill förstå. Det är där olikheter mellan folk krockar och splittrar. Till att det rymmer så konflikter så har vi hankat oss igenom historian. Det går inte att få konsensus, det är människornas villkor, men ständig får en rätta till skutan när den börjar ta in vatten. Mitt skeva blick har inte varit så roligt, det har inte tolereras och att se för mycket är inte så väldig rolig, och önskan blir att vara helt normalt ovanligt vanlig, och det är jag även till sättet. Men jag avviker väldig ifrån folket på morslekten, min natur platsar inte riktig, och det har varit väldig kronglit att växa upp utan accept. Tyvärr har det även varit ömsesidigt, jag känner inte genenskapen jag ville ha känt. Och jag skulle en gång ha betalat ganska mycket tror jag, för att känna den. Och att få vara en del av den flocken. De tyckte helt andra ting än jag var roligt och jag skrattade inte synkront med dem och till slut var jag statisten. Och sedan sa mina mostrar att jag liknade på min far, men det var en mager tröst. Min far räknades som ganska out. Fast han var ju väldig snäll och hjälpsam. Och nu 100 år senare får jag ta ett uppgör med det, för jag förstod inte skillnaden då, eller då den blev tydlig, sedan de första åren kände jag gemensskap med dem. Jag har inte förstått att olikheten kan vara så stor mellan folk och accepten så liten. Och jag tror inte en gång jag är bättre, men jag trot inte den är ömsesidig. Toleransen skiljer sig på mors och fars sida. Det att ha barn som man inte kan eller vill förstå sig på är problematisk.

är det något som heter, ett skevt blick på världen, och därför får världen anpassa sig lite så man inte får krystallsjukan, en oförmåga att se världen ut ifrån andras ögon, det är säkert genetisk, det att ha så dåligt flocksinne, och att se på världen på sitt eget sätt, om en vänder ett pussel på skrå, så blir det mycket svårare att pyssla, det var också det att man fick inte vara den man var, det är inte alla som gillar skeva blick häller. Det måste vara normen som gäller, eller hur?

All annorlundahet uppskattas inte, är det inte så vi tänker?

Och det är avvik som inte tolereras, det är nog det som kallas jantelagen, men kan också kallas bara intolerans. Avvik kan vara något som kan ses som en resurs, eller inte.

Och de flesta lämnar barndommen med  ett grundantagande som formar ens livssyn.

Det ligger en värdering i jantelagen om att den ena är en bättre utgåva, men avvik kan vara allt möjligt, sju tår på varje fot eller 12 fingrar, men så klart så hindras personens egenhet någon plats. Men alla är olika. Alla låsas av normen som råder, för folk klarar inte av mentalt för många olikheter. Det går inte att leva om det inte finns samspel mellan individen.