är avund eller avsky, men går det att känna skillnade på känslorna, ogillande är uttrycket, och våld är medlet för att stoppa det man bestämmer är avvik. Det var inte meningen att det skulle
vara lätt att vara människa, vi brottas mellan eller i skottlinjen för de olika känslorna. I människonaturen kan det liga önskan om att utplåna det man inte förstår eller det man inte vill förstå. Det
är där olikheter mellan folk krockar och splittrar. Till att det rymmer så konflikter så har vi hankat oss igenom historian. Det går inte att få konsensus, det är människornas villkor, men ständig får
en rätta till skutan när den börjar ta in vatten. Mitt skeva blick har inte varit så roligt, det har inte tolereras och att se för mycket är inte så väldig rolig, och önskan blir att vara helt normalt ovanligt
vanlig, och det är jag även till sättet. Men jag avviker väldig ifrån folket på morslekten, min natur platsar inte riktig, och det har varit väldig kronglit att växa upp utan accept. Tyvärr har det även varit
ömsesidigt, jag känner inte genenskapen jag ville ha känt. Och jag skulle en gång ha betalat ganska mycket tror jag, för att känna den. Och att få vara en del av den flocken. De tyckte helt andra ting än jag var roligt
och jag skrattade inte synkront med dem och till slut var jag statisten. Och sedan sa mina mostrar att jag liknade på min far, men det var en mager tröst. Min far räknades som ganska out. Fast han var ju väldig snäll och hjälpsam.
Och nu 100 år senare får jag ta ett uppgör med det, för jag förstod inte skillnaden då, eller då den blev tydlig, sedan de första åren kände jag gemensskap med dem. Jag har inte förstått att
olikheten kan vara så stor mellan folk och accepten så liten. Och jag tror inte en gång jag är bättre, men jag trot inte den är ömsesidig. Toleransen skiljer sig på mors och fars sida. Det att ha barn som man inte
kan eller vill förstå sig på är problematisk.