hämtning

ett stort glapp, där vad jag egentligen fick av folk och själva upplevelsen av det, är borte; när jag läser in vad folk har skrivit i de gamla breven till mig av goda ord, så kan jag inte förstå vart de tog vägen. Hjärtat mitt har det inte nått fram till, där har det varit closed eller siesta eller kanske för stora ord. Jag har läst de gamla brev och fattar inte vart alla goda orden försvann? Ut i rymden? för att de blev lika stora som rymden?, men tänk att ha författad så mycken godhet. Förgäves? Nej. Men kanske svävar det för många goda ord där ute i rymden, för att för många mottagare inte fångade upp dem. 

Det är inte bara ord som kan bli för stora, även sorger, händelser och situationer är glapp så stora, att det verkar inte finnas möjligheter eller strategier eller lösningar på det. Tiden om den finns, kanske. Det har varit en låg vecka i klimatfrågan. Och att mobilisera är tungt. Frågan är om mottagara och berabetingscentret ligger på sparlåga. Man ser bara en mur eller muren. I dag lyssnade jag på vad fok pratade om på tebanan, och avstånden känns lite som från jorden till mars. 

Det värsta är att hamna i kategorin evig missnöjd, jag börjar känna folk här nu som är riktigt okej.

Då tar vi fram prästkragen, nöjd missnöjd nöjd issnöd öjd snöd öd snö....

oskfisen på nynorskan och nn på svenskan möter tre utraderade personer längst nere i hierarkin i sagan om de tre goda hjälpare, och de ber om hjälp alla tre och av tre bröder är han den enda som hjälper, och då han själv kommer i knipa, så får just han hjälp av dessa och vinner prinsessan och halva kungariket. Detta gick under huden på mig som barn, och jag har sedan dess varit övertygat om att ingen är så kassa att de inte är värda en hand. Det är omöjligt att sträcka ut en hand till alla. Men annars är jag fortfarande övertygat om att det bara är så. Och att det gäller oss alla.