hämtning

på sitt sätt, och jag är inte på mitt sätt.

Kursen första hjälpen för psykisk hälsa har jag sedan många år tillbaka.

Men när det kommer till första hjälpan fysisk häla, så bara äcklas jag, jag klarar inte blod, sprutor, och tänka sig mun-till-mun-metoden, bara äsj, simpelthen äsj och sitta kvar med någons gebiss, eller löständer. Äsj, det måste vara ett barn i så fall, som är för viktig att förloras. Hjälp för att komma först till första hjälpen, jag kan gott ringa efter hjälp och ropa på någon, eller springa efter hjälp. Men där slutar hjälpsamheten; att jag inte vet, sedan jag inte har varit först?, ja tyvärr så har jag vissa förvarningar, och känner lust till att spy, innan, bara av tanken.

Jag passar inte i krig, då dör jag först av alla, sedan alla feg-genar plingar in samtidig.

Mera hjälta är jag inte när det kommer till kritan, hade jag haft alla kompetenser, så vore jag inte en människa. Så Ä för äsj. Vi hade kurs på körskolan i första hjälpen, men varken där eller senare har jag hjälpt någon på det sättet. 

Detta börjar bli ganska meningslöst, sedan vi alla skruttiga på våra egna sätt. Det är nog inte meningen att man skall vara komplett. Sedan då behövs bara inga andra. 

I för inga, a för alla och e för envar.

arkiveras som gammalt nytt.

Det jag har sätt under livets resa, att det är först när livet hotas, att man förstår värdet av det. Man orkar inte att kämpa för något värdelöst, men för de flesta blir livet värdelöst, om det blir allt för givet, då i dag behöver en inte beröra något eller någon för att överleva, bortsätt ifrån sin dator och smarta telefon, men man får ju andra stora problem då. Livet är ju lite vad man gör det till, men på sitt bästa, är det verkligen njutbart. Vi har skapat så många problem-förmuleringar att vi har glömt att njuta av alla barnen, och alla livets sidor av smakar och äventyr, och de fina berättelser, som vi missar om vi skall höra och se bara på sociala medier och teven. När vi fattar vad livet är, det är DÅ vi börjar att kämpa för det, på riktig.

Och DÅ är det få, som verkligen vill överge det.

lura eller utsätta någon finns inte på tapetet, med flit förgör en andras liv, men sedan folk är olika kan de känna sig svikna endå. Det innebär en finskänslighet som inte är rolig alls, det innebär att man även äger alla dessa känslor. Och de har blivit dragit ner i smutsen och misstänkligjords för att ville få fördelar. Det innebär stort sätt bara plikter, ansvar och inga rättigheter, på ett sätt är det ett icke-liv. Men vi får alla leva de liv vi fick, och gradvis lära att skärma av sig ifrån värsta. Det här har inte varit något pluss som individ, för det är fruktansvärd jobbigt, och det ger ju egentligen ingen vinst, och längtan bort är ju resultatet. Det går inte att leva utan accept för hela den man är. Och det finns för liten accept då de vi alla behöver den.

Och egentligen kämpar vi mot varandra för mycket, för att få ta del av den.